Och så var det över. I lördags så bevittnade jag och Emil den allra sista konserten, tillsammans med trettioåttatusentrehundra likasinnade människor, som alla var där för samma sak, för att ta avsked. Det har varit gråtfest och vemodigt men det har också varit fint och magiskt. Grabbarna har lämnat oss med ett riktigt musikarv. Så mycket händelser, minnen, tankar och känslor som jag förknippar med det här bandet, det kanske därför det känns så mycket som det gör just nu. Jag har sagt det förr, men säger det igen: 
Tack för att ni gav soundtracket till mitt liv och allt jag någonsin känt. Tack för allt. Jag älskar er.

Och så var man hemma igen efter ett par intensiva men roliga dagar av campande & festivalbesök i Norrköping. I onsdags så började resan ned för mig, Emil, Magnus, Pappa & Lena - tog ganska precis elva timmar med bil för att ta sig ned, så hela den dagen gick till själva resan. Men så kom torsdagen och herrejesses vad taggad man var när man vaknade till - på schemat stod Blossoms & Rammstein, så förväntningarna var höga för att dagen skulle bli grym.

 

Klockan 15 så intog Blossoms Juno-scenen. Jag kikar runtomkring mig och det nästan ekar tomt, det är inte alls den publikmängd som det här bandet faktiskt förtjänar. Men grabbarna levererar och mina favoriter från spelningen är nog ändå: Cut me and I'll bleed, Smoke, My favorite Room och Charlemagne. Fortsätter killarna i samma riktning så är jag helt hundra på att de kommer ta över världen och de stora scenerna. Två tummar upp från mig. Efter detta så var det ganska många timmar att fördriva, så jag och Emil gick runt och kikade, käkade lite, drack en cider och bara peppade. Här hanns det med lite Editors och i princip hela Biffy Clyro, som förvörigt var riktigt bra!

 

Nu jäklar började det sakta men säkert närma sig: Orsaken till varför vi ens åkt ned från första början. Mina gudar, mina favoriter. Vi hade bestämt i förväg att försöka få så bra platser och så långt fram som det gick. Det slutade med att jag & sällskapet hamnade rätt långt fram & just i mitten. Får nog ändå erkänna att det kändes lite nervigt. Punktliga som dem är så börjar nedräkningen och introt till Ramm4 börjar - och publiken blir ju som tokiga. Richard och Paul kommer ned från taket ståendes på varsin del av ljusriggen, Till kommer insteppandes in från sidan och slänger iväg en hatt som sedan exploderar. Trycket blev tyvärr lite för mycket redan under mitten av första låten och kort som man är så såg man inte så mycket ändå; så jag, pappa och lena beslutar oss för att gå åt höger och försöka hitta åt något bättre. Och OHMYGOD vi hamnar näst längst fram på Richards (höger) sida och kan se allt utan problem. De hade tydligen stängt av den sidan så folk kunde inte komma in från höger sidan (utan det var endast till för utgång när konserten var över) vilket resulterade i glesare med folk och en lycklig Moa som taggade sönder!

 

Jag har ju sett Rammstein sex gånger tidigare, men detta kvalar nog in sig som min favorit spelning de gjort i Sverige. (Berlin och Leipzig-spelningarna är fortfarande oslagbara). Det hela är så träffsäkert och man lämnas golvad utav både show, tryck & setlist. Och just setlisten var ju så himla uppfriskande med nya låtar som man aldrig tidigare hört, så bara det gjorde att det blev många tummar upp, samt så lämnar alltid effekterna en med andnöd & förundran. Om man måste välja ut några höjdpunkter: Ramm4, Hallelujah, Zerstören, Mein Herz Brennt, Stripped och Sonne. Går inte att beskriva lyckan, känslan och den här massiva kärleken som jag faktiskt känner för det här fantastiska bandet. De levererar varje gång gånger tusen och det är alltid sån eufori, glädje och tryck man känner under deras spelningar. Så, jag avslutar med att säga: Det här kan jag leva länge på.

Så var det dags för ett nytt musiktips! Den här gången har vi en låt som blivit något utav en personlig favorit hos mig och det är: Ultra Tower  - Kibou no Uta. Jag upptäckte den här låten iochmed att jag började kolla på animen Food Wars då den är opening-song för serien. Sedan dess så är det bara Kitou no Uta som spelas här hemma vill jag lova. Sån fin feel-good stämning och den sätter sig verkligen direkt, oerhört bra! Kanske något för er som gillar japansk pop/rock feel-good musik! Definitivt dagens tips, så check it out! Ciao!

 

Den här dagen har gått till att ordna med bokningar & satt datum inför kommande fotograferingar, gjort iordning presentkort, ordnat med info & portfolion som jag ska visa upp för ett brudpar imorgon samt efterbehandling av bilder: Det kändes väldigt passande med en inomhusdag alá administrativt arbete iochmed att det varit en gråmulen dag idag. Det börjar märkas att många vill fotas nu iochmed att det börjar bli varmare ute och många som är sugna på en utomhusfotografering - detta känns hur roligt som helst ska ni veta. 

 

Annars: Blossoms spelas flitigt, jag inväntar första delfinalen av Eurovision Song Contest och senare ikväll ska jag fortsätta mitt marathon av animen Monogatari. Dagens musiktips får bli: Blossoms - At most a Kiss, som ni hittar här ovanför. Lyssna & njut! Ciao for now!

Wow. Jag älskar känslan när man upptäckt något fantastiskt och det här är en sådan stund, mina vänner. Det är ju såhär att jag ska till Bråvalla Festival nu i juni då Rammstein ska spela and you know me, i just have to be there. Men så förra veckan så kände jag att jag hade väldigt dålig koll över fler band som skulle spela under torsdagen så jag kikade vad mer för bandsläpp som gjorts och det är då jag gör den här upptäckten: Blossoms! På riktigt, jag är blown away. Blossoms är ett indiepop/rock-band från England och det är en sådan fullträff, något precis i min smak. På vissa tracks så osar det 60s vibe alá The Doors till att sedan ha låtar som är rockigare, någon slags Rival Sons-känsla till att sedan helt byta till någon 80s vibe alá G som i Gemenskap. Alltså, hör ni? Det är ju allt jag älskar, mixat i ett band. 

 

Måste tipsa om några särskilda låtar förutom den här ovanför: Cut me and I'll bleed, Blown Rose, Charlemagne, Blow, At most a Kiss, Smoke och Getaway. Dessa tracks har spelats flitigt under de senaste dagarna och det känns självklart att jag kommer kolla in killarna live på torsdagen. Dagens tips allihopa, check them out! Ciao for now!

 

Klockan 19.30 så intog Markus Krunegård scenen på Gamla Teatern här i Östersund och jag vet inte ens hur jag ska börja beskriva upplevelsen då jag aldrig kommer göra känslan rättvisa. Det var så avskalat, intimt, naket och så oerhört vackert. En nästintill pricksäker och perfekt setlist enligt mig men om jag måste välja ut fyra favoriter så var det nog: Prinsessan av Peking, Hell Yeah Norrtälje, På Promenaden och Everybody Hurts. Det är något alldeles särskilt med Markus Krunegård, han har alltid haft någon slags helande effekt på mig & igår var inget undantag, det växte sig snarare allt starkare. Setlisten, mellansnacket som var blandat med rolig kuriosa, hyllningar till bandkamraterna som delade scenen med honom och den där glimten i ögat; allt var bara så fint. Jag har sett honom tre gånger tidigare men detta var som en helt ny upplevelse för mig. Tack Markus, tack för allt & för en magisk kväll som jag kan leva länge på.

April har varit en väldigt hektisk månad känner jag. Fort så kom den & nu är den redan snart förbi, det är galet vad det gått fort nu. Jag har äntligen kunnat ha utomhusfotograferingar igen iochmed att det blivit varmare & härligare ute. Jag har firat min mamma som fyllde femtio år förra veckan, träffat släkt & vänner. Jag och Emil firade åtta år tillsammans i måndags. En annan rolig sak är att jag anmält mig till en kurs i japanska! Är så förväntansfull & glad, samtidigt något nervös. Så nog har det varit en hel del pågång - på det stora hela så har nog April ändå varit en riktig fotomånad blandad med biobesök, promenader, firande & musik, varit riktigt fint faktiskt. Annars: Om några veckor så köper jag äntligen Bråvalla-biljetten! Jag & familjen har bestämt oss för att åka ned och vara där under torsdagen då Rammstein spelar. Någon fler som ska på Bråvalla? Vad ser ni mest fram emot? 

Och så det här med instagrambilder, Moa. Ganska intressant ändå då jag fotograferar nästan varje dag iochmed jobb & sådant, men när det gäller en själv och ens vardag & allt runomkring då tas det oerhört få bilder, det är märkligt - ska försöka bättra mig på den punkten faktiskt. Tycker det är himla roligt att blogglusten börjar infinna sig igen & jag upptäckte precis att jag haft moathemoses i lite över sex år nu, wow. 

 

Annars då: De senaste två dagarna så har jag varvat Vapen & Ammunition med Du & jag döden samtidigt som jag förbereder mig på att kriga efter biljetter inom närmaste dagarna då Kent kommer spela i Östersund i Oktober & det missar jag inte för allt i världen. Annars så fotograferar jag för fullt nu, kikar på anime, läser manga, tar promenader längs badhusparken, lyssnar på oerhörda mängder musik, längtar efter solsken, asfalt & varma sena nätter, peppar inför ett riktigt konsert-år; kent, bråvalla, markus krunegård, storsjöyran är väl det mest väsentliga just nu, men så är jag sugen på placebo, monsters of rock, skogsröjet. To much events, so little time and money. #ilandsproblem. Längtar efter vad som komma skall helt enkelt! Och avslutar med att säga: Tycker det är så roligt att det fortfarande är en del av er som fortfarande kikar in här dagligen trots att det ekat tomt ett bra tag nu, det ska bli ändring på det nu! Ciao for now!

Så, efter tjugosex år tillsammans så har nu Kent beslutat sig för att gå skilda vägar efter 2016. Wow. Jag blev lite chockad över att min reaktion var så himla stark, att det skulle kännas såhär mycket. Jag har så fruktansvärt mycket minnen, känslor & ögonblick kopplade till detta band så ni anar inte.

 

Det var nog tack vare min pappa som jag upptäckte Kent. Tidigaste minnena är familjesemestrar då Kent flitigt strömmade ur bilstereon. Jag minns hur jag & min syster Maja lyssnade på FF och försökte komma med underfund vad tjejen i låten faktiskt sjöng, vilket jag nu såhär i vuxen ålder vet är tellement loin de ce monde. Men för en liten tioåring som inte alls begrep, så hittade man på en helt egen mening istället - det är månens sekund. Jag minns under skilsmässan så var Du & Jag döden min allra bästa vän. Jag minns när allting var så nytt och fumlandes mellan mig och Emil, hur jag blygt & försiktigt frågade om han kunde lägga in Kent-låtar i min mobil. Hur vi sedan dansade och vandrade i snön till Columbus. Jag minns 2008 när de spelade här på Storsjöyran. Jag var ensam i ett hav av vilda människor, luften gick ur mig, det blev svart och jag bärdes bort därifrån. Jocke Berg stannar upp på scenen i vad jag uppfattar som någon sekund och säger något i stil med "nu var det någon som gjorde illa sig". Han uppmande folk att vara försiktiga, ta det lugnt. Jag minns inte exakta orden, jag minns bara hur varm jag blev. Jag minns när jag skrev så himla mycket på mina noveller och hur mycket av inspirationen och stämningen kom från deras album, som spelades väldigt flitigt under den tiden.

 

Alltså. Järnspöken. Mannen i den vita hatten (16 år senare). Klåparen. 400 slag. Du var min armé. Romeo återvänder ensam. Ingenting någonsin. Utan dina andetag. Sundance Kid. Pärlor. Dom andra. Socker. FF. Dom som försvann. Berlin. Ingenting. Columbus. Det finns inga ord. Skisser för sommaren och så många till. Det är kärlek. Idag släppte de Egoist som jag redan hunnit lyssna på ett ex antal gånger vill jag lova. För mig så är just albumen Vapen & Ammunition och Du & Jag döden såna mästerverk. Turligt nog så kommer nu en sista turné och jag blev alldeles lyrisk när jag såg att Östersund var en av städerna, så det är ju givet att jag kommer slåss om biljetter dit. Men funderar även på att försöka uppleva deras allra sista konsert, som kommer vara i Stockholm i December, vilken dröm, vilken känsla. 

 

Detta kom lite som en käftsmäll som lämnat mig golvad. Har en massiv klump i halsen men försöker tänka att jag fick de här åren, fick de här ögonblicken, fick känna så mycket fint & musiken kommer ju alltid att finnas kvar, det vet jag ju.