Kände att jag var tvungen att ha två separata inlägg. Ett om signeringen och ett om konserten, annars hade det blivit alldeles på tok för långt. Så här kommer fortsättningen, vad som hände efter signeringen.

Direkt efter signeringen så var jag alldeles borta, förstod nog inte riktigt vad som faktiskt hänt. Vid den här tiden så hade vårt sällskap hunnit komma till Stockholm, så vi stack till vandrarhemmet där de befann sig. Klockan närmade sig kvart sex och vi hann som knappt 'ladda våra batterier' innan det var dags att bege sig mot Globen. Vi stannade till på donken, och var väl framme i Globen ganska så precis klockan sju. Förbandet Deathstars började spela cirka kvart i åtta, och jag tyckte att de var helt okej faktiskt. Tredje gången jag såg dem, waha! Bästa låtarna från Deathstars tyckte jag var Tongues och Death Dies Hard, super! Deathstars spelade cirka åtta låtar, sedan var det dags att vänta in Rammstein. Under pausen så satt jag och tänkte igenom allt jag precis varit med om. Att jag precis hade träffat dem och nu skulle få avnjuta dem live. Nästan för bra för att vara sant, faktiskt. 20.30 så släcks Globen ned, nu var det dags...

Jag såg Rammstein live i Tyskland för fyra månader sedan, så jag visste precis hur showen skulle gå till och vilka låtar de skulle spela, osv. Men det börjar med att en stor stålbro sänks ned från arenans tak, och sedan går bandmedlemmarna rätt ut i publiken. De går mot mitten av arenan, där väntar en liten plattform, som tar dem över till bron. Och från den bron går de över till huvudscenen då. Efter några sekunder så hör man introt till Sonne och publiken hamnar i extas. Ett oerhört bra första-låts-val, in my opinion. En låt som sätter igång publiken och peppar dem. Superbra!

Efter det kör de låtar som Wollt Ihr Das Bett In Flammen Sehen, Keine Lust, Sehnsucht, Asche Zu Asche, Feuer Frei och Mutter. Tillslut så kommer en utav mina absoluta favoritlåtar, Mein Teil. Scenshowen i denna låt är alldeles fantastisk. Sångaren Till kommer upp från en ramp i scengolvet, iklädd slaktar-kläder med en stor, stor gryta. I den ligger keyboardisten Flake och väntar på att grillas... I slutet av låten så får vi se eldkastare, raketer och annat skojigt. Just här är jag i extas och är så jäkla lycklig så jag nästan spricker. Det är så himla bra - för bra! Efter det följer Du Riechst So Gut, Links 2-3-4, Du Hast och Haifisch.

Efter Haifisch är det dags för Bück Dich. Bron sänks återigen ned, och tar bandmedlemmarna över till den mindre scenen i mitten av arenan. Man ser dock att gitarristen Richard redan står redo på scenen framför keyboardet. Resten av killarna är bundna i koppel, som trummisen Christoph styr över, iklädd tjejkläder. De kommer fram till den lilla scenen, och Rickard avslutar keyboard-introt. Låten drar igång och publiken blir återigen galna. Senaste gången de körde Bück Dich var 2002, så uppskattningen var stor. Särskilt med tanke på scenshowen som de strax skulle få se... Under andra refrängen börjar Till dra ned byxorna på Flake och utövar falsk penetrering. EPIC! Han har då en dildo som han använder sig utav och tillslut så kommer det 'fejk skum', som sprutar ut över den galna publiken. Showen på den lilla scenen fortsätter med låtarna Mann Gegen Mann och Ohne Dich, innan de återvänder till den stora scenen för att tacka publiken och ta en paus. De är snabbt tillbaka och kör då Mein Herz Brennt, Amerika, Ich Will och Engel. Som vanligt, så är showen to-die-for och just här är min hals ganska så sönder-skriken. De avslutar det hela med låten Pussy, där Till sätter sig på den klassiska penis-kanonen och även här får publiken misstänksamt skum över sig... Deras sista ord till fansen är; Vi älskar er. Tack så mycket. Vielen, vielen dank.

Då har man lyckats återhämta sig någorlunda efter denna krävande men fantastiska helg. Jag ska nu försöka återberätta så bra som möjligt, så nu får ni alla bereda er på världens längsta inlägg, but trust me - it's all worth it. Here it goes!

Den 10 februari så fick jag och min Emil reda på att Rammstein skulle träffa sina fans och signera på Bengans Skivbutik i Stockholm fredagen den 17, just innan deras konsert i Globen. Vi blev alldeles galna. Om jag ska vara ärlig så är det lite svart för mig just där, eftersom det blev för mycket för mig. Började skaka och blev alldeles borta. Overload, typ! Iallafall, jag och Emil visste att vi absolut inte kunde missa denna chans. Men då kom vi att tänka på hur fasen vi skulle kunna ta oss ned till Stockholm med sådan kort varsel, utan pengar? Visserligen så skulle våra föräldrar ned till Stockholm på fredagen eftersom det var bestämt att vi alla skulle se konserten, men alldeles på tok för sent. Om vi åkte med dem så skulle vi missa själva signeringen, och det kunde vi absolut inte göra. Så vi bestämde oss för att försöka samla ihop pengar så vi kunde åka till Stockholm dagen innan istället, alltså på torsdagen. Så jag spenderade de närmaste dagarna med att rensa min bokhylla, filmhylla och garderob. Allt som allt så fick jag in ungefär 700 kronor på två dagar. Awesome!

Så på tisdagen så köpte vi tåg och bussbiljetter till Stockholm, det började nu sjunka in att jag faktiskt skulle få träffa mina gudar. Jag samlade in lite mer pengar under veckan och kände mig så in i helvete bra. Hardcore fan, säger jag bara! Iallafall så blev det torsdag, och det var två trötta människor som steg upp halv sex där på morgonen. Halv åtta gick tåget från Östersund till Sundsvall, och resan var hur jävla jobbig som helst. Huvudvärk, ont i magen, nervös, allt. Vi kom fram till Sundsvall där vi nu skulle vänta på bussen som skulle ta oss till Stockholm. 11.45 gick bussen och vi skulle då vara framme i Stockholm 17.50. Bussresan gick bra mycket bättre än tågresan. Med böcker, tidningar, musik, mackor och cola så klarar man sig ganska så bra. Iallafall så kom vi fram ganska så prick klockan sex och då stack vi hem till min farbror Björn som så snällt erbjudit sovplats till oss. Kan ju säga det att vi somnade gaaanska så snabbt, haha.  

Klockan sex ringde mobilalarmet, och det var bara att kliva upp och göra sig klar. Dagen innan hade varit svårt fysiskt. Obekvämt, långa resor, ont, osv. Den här dagen skulle bli svår psykiskt, pågrund av tålamodet och viljestyrkan att kunna stå i en kö i flera timmar. Iallafall så började vi åka mot Drottninggatan och Bengans Skivbutik. Jag och Emil hade räknat med att vi kanske skulle komma bland de femtio första när vi kom fram. Så ni kan ju förstå våran chock när vi upptäcker att vi är de första på platsen. På riktigt, vi dog. Nu var det som garanterat att man skulle få se dem. Först i hela jävla kön, åh! Efter några minuter så kom det en annan kille dit, Henrik och det visade sig att han var från Sundsvall. Så där stod det tre härdade norrlänningar mitt i Stockholm, haha! Så vi stod och pratade och hade riktigt trevligt trots kylan och nervositeten. Så himla roligt att träffa likasinnade och roliga människor sådär! Iallafall så blev vi ganska förvånade då det inte började komma folk förrän vid tio-elva tiden, då Begans Skivbutik öppnade. Då hade vi tre redan stått där i över tre timmar, haha. Sakta men säkert, så började signeringen närma sig...

Somsagt. Klockan tio så öppnade dem, och de flyttade då kön till andra sidan gatan. Och det var bara att stå på sin plats, tänka happy thoughts och vara positiv. Trots kylan. Trots hungern. Och trots att man behövde använda toaletten. Man fick tänka bort allt sånt. Somsagt, viljestyrkan! Tiden gick och det började komma allt mer folk. Tillslut var kön så lång att den sträckte sig mot hörnet och enda bort till en annan gata. Jag var den allra första tjejen i kön. Här nedanför ser ni två bilder från kön då det var väldigt lite folk. Även en bild på Henrik och Emil. Blev inte så mycket kort, då vi ville spara till själva signeringen.     

Timmarna gick väldigt långsamt. Det var inte förrän klockan fyra som Rammstein skulle befinna sig på plats, vilket betydde att vi skulle stå i över åtta timmar för detta. Varje gång det blev jobbigt, så var det bara att tänka för sig själv och övertala sig själv att det skulle vara värt det. "Moa, skärp dig. Det är Rammstein. Sluta gnäll, det kommer vara värt det." Så lät det i mitt huvud i flera timmar. Ja, vad kan jag säga? Vi stod stilla, utomhus, i åtta timmar. Klockan började tillslut närma sig fyra och nervositeten låg som ett täcke över oss alla. Vi alla var så himla peppade! En lite rolig grej jag kan berätta att ungefär vid tvåtiden så kom det två män, en med mikrofon och en med en filmkamera. De kom fram till mig och Henrik och sade att de ville intervjua oss. Intervjua till vadå kanske ni undrar nu?

EN FAN-DOKUMENTÄR OM RAMMSTEIN SOM DE HÅLLT PÅ MED I TRE ÅR. De ville att vi skulle svara på några frågor, och skicka någon slags personlig hälsning, som sedan självaste Rammstein skulle få höra och lyssna på sedan. Ni förstår inte hur nervös jag blev. Fick mer eller mindre panikattack. Började kallsvettas och skaka. Ingenting som de verkade märka av dock. De frågade mig vad jag hette, vart jag bodde och hur länge jag hade stått där. Det såg väl ut ungefär såhär:

Intervjuare: Jag står här med Moa Hansson från Strömsund. Hur länge har du stått här, Moa?
Moa: Sedan åtta imorse!
Intervjuare: Oj, det var inte illa! Vad är det just med Rammstein som du tycker om så mycket?
Moa: *tystnad* Oj. De är helt enkelt fantastiska och jag blir så himla peppad utav dem.
Intervjuare: Och vem i Rammstein tycker du mest om, om du måste välja?
Moa: Då måste jag svara Till Lindemann!
Intervjuare: Varför?
Moa: *tystnad* Han är helt enkelt fantastisk, jag har inga riktiga ord för det.

Alltså. Jag var så himla dålig. Stammade och var sjukt nervös. Blev ett par pinsamma tystnader emellanåt. Såhär i efterhand så vet jag ju precis vad jag hade kunnat säga. Åh. Men en lite rolig upplevelse ändå. Efter det så kom det fram en kille från Bandit Rock som gav mig och Henrik varsin mössa, eftersom vi var först i kön. Lite roligt sådär det med, haha! 

Iallafall. Nu var det dags. Klockan var fyra och vakten förklarade hur det hela skulle gå till. Vi skulle gå fem i taget över gatan, vidare till skivbutiken. Den första var Henrik, sedan jag, sedan Emil. Jag kan knappt beskriva känslan när man rundar hörnet in till butiken. Ett stort rum och längst ned ser jag sex stycken bekanta ansikten. Det första jag ser är Christoph som kikar nyfiket på mig. Mutter spelas i bakgrunden och allting går i slow motion. Eftersom jag var den andra dit så fick jag ju se allt i sin helhet. Ingenting var i vägen för mig, så att säga. Jag närmar mig bordet där mina gudar sitter, och den förste man träffar är Till Lindemann. TILL! Min älskade Till, såsom jag älskat och beundrat så länge nu. Mannen jag velat träffa så länge. 

Jag stannar framför honom och han måste se att jag är nervös, för jag kan knappt prata. Han börjar skratta lite smått och ler mot mig, som för att göra mig mindre nervös. Jag räcker fram skivan de ska signera på. Jag kan inte sluta titta på honom. Jag hinner som inte säga någonting förutom Thank you so very much Till. Trots att min tid var "slut" så tar jag mig tiden att räcka fram min hand och skaka hand med Till. Han tar ett bestämt tag om den och kollar upp mot mig igen, och ler. Sedan skickas min skiva vidare till Flake. Alltså, han var så himla söt! Även han såg att jag var nervös och log tillbaka mot mig. Han försöker leta efter sitt ansikte på skivan, och skriver sedan autografen. Jag tackar så mycket, och han nickar tillbaka och säger Your welcome. Jag tar mig även tiden här att skaka hand med Flake. Skivan skickas vidare till Paul. Han skrev på skivan och skickade snabbt den vidare. Blev lite besviken där faktiskt, han kollade aldrig ens upp. Ingenting. Så jag lade ingen energi på att skaka hand med honom. Skivan skickas då till Christoph. Han kikar upp en sekund, ler lite smått och skickar sedan vidare skivan. Jag hann inte skaka hand med honom tyvärr. Utan jag tackar mest och går sedan vidare till Richard. Richard kikar upp på mig, och ler. Jag ler tillbaka. Jag lyckas i sista sekund sträcka fram handen och skaka hand med honom. Han verkade lite fundersam först, såg ut som han först inte ville riktigt. Men tydligen så! Han skickade sedan vidare skivan till Oliver, som såg ännu mer irriterad än Paul gjorde. Oliver kollade på skivan, skrev och gav den till mig. Inte en blick, inte ett leende. Jag vet inte. Jag blev lite besviken på Paul och Oliver. De lade verkligen noll energi och verkade mest bara sura just då. Samtidigt så kan jag väl förstå att de måste vara stressade, osv. Men en blick hade de kunnat ge mig. Men Till, Flake, Christoph och Richard vägde upp allting. Fyfan vilken känsla!

Sådär. Efter åtta timmars köande så fick jag, allt som allt, kanske fyrtio sekunder med mina hjältar. Fyrtio sekunder som var värt precis ALLT. Känslan av att ha ögonkontakt, röra vid dem, se dem. Ovärderligt. Jag får fortfarande tårar i ögonen och ett sug i magen då jag tänker på första ögonblicket, första blicken på dem. Helt sjukt! Efter det så ställer sig jag och Emil utanför fönstret och försöker ta några bilder. Eftersom det gick så fort där inne, så fick vi bara en enda bild inne på signeringen.

Richard och Christoph.   

På den här bilden här nedanför så ser man faktiskt mig och Emil där i vänstra hörnet, precis när våra skivor blivit signerade.

Flake och Till.

Och här har vi då skivan de signerade. Made In Germany 1995-2011.