Jag har inte hunnit berättat för er om Motörhead ännu. Men nu så! Som ni vet, så åkte jag och syster till Sundsvall i tisdags, och orsaken var ju då just Motörhead. Vi kom fram klockan två och då blev det lunch och julklappshandlande. Klockan sju så befann vi oss tillsist inne på Sporthallen och väntade tålmodigt. Norska förbandet Jorn entrade scenen och jag blev positivt överraskad. Och ja, tillslut så var det dags. Det släcks ned och jag och Maja ser Lemmy, Phil och Mikkey på avstånd, medans de går upp mot scenen. Man hör introt till Bomber, och jag bara njuter.

Nu känner jag att jag inte orkar beskriva exakt vad som hände. Men det var verkligen hur bra som helst! Favoriterna under kvällen var Whorehouse Blues, Overkill, Ace of Spades, Bomber och Damage Case. Själva grejen att få ha sett dem live - ovärderligt. Här nedanför ser ni den enda bilden jag tog, där man faktiskt ser dem, haha! Grymt!

Då var man hemma igen, och jag kan börja summera mina två dagar i Stockholm. I tisdags så började äventyret, och det var två trötta människor som steg på tåget mot Stockholm, klockan halv sex på morgonen. Resan ned gick dock hur bra som helst, det är lätt när man har världens bästa människa med sig. Jag peppade Red Hot Chili Peppers i hörlurarna och kunde inte riktigt få in att jag skulle få se dem om bara några timmar. Obeskrivligt är en underdrift.

Vi kom fram till Stockholm, och fick bo hos min farbror. Lifesaviour! Vi fixade oss, och sedan så var det dags att börja ta sig till Globen. Vi kom in och satte oss på våra platser, och väntan var olidlig. Det kändes som att vi satt där i flera, flera timmar innan Red Hot Chili Peppers gick upp på scenen. Hela Globen släcktes ned, och Monarchy Of Roses börjar spelas. And i went crazy! Skrek, hurrade och filmade om vartannat. Äntligen skulle jag få se dem efter så många år.

Jag känner att det inte riktigt gått in än, att jag sett dem. Så, jag väljer att inte förklara allting i minsta detalj, utan bara lite uppdatering iallafall. Kan ju säga att de hade så oerthört bra ljud. Galet bra! Dani California, Breaking the Girl, Otherside, Give it Away, Californication var så oerhört mäktiga att höra live. Men, det bästa var nog ändå Can't Stop. Introt var så himla mäktigt. Galet hur de byggde upp det. Känslan var otrolig, gåshud. Bara känslan att få se Anthony, Flea, Chad och nya gitarissten Josh, var obeskrivlig. Anthony Kiedis har varit min drömmänniska i flera år nu. Att få se honom, och utan tröja - Magiskt. Hela showen var magisk. Thanks for making this one of the best moments in my life.

Sådär! Då har man börjat lugna ner sig efter en väldigt stressad, kaosfylld, känslosam och underbar helg.
Grattis till de som orkar läsa all denna text, you're awesome och förtjänar en fet applåd om ni lyckas!

Vi kan väl börja med torsdagen då, dag nummer ett. Jag hade sista dagen på mitt jobb. Och, det var så jobbigt. Jag skulle lätt ha kunnat jobba där i två veckor till, eller blivit anställd på heltid, åh. Det bästa sommarjobbet jag varit på hitills iallafall. Direkt efter jobbet så blev det till att hämta ut mina och Linas Red hot chili Peppers biljetter. Känslan av att ha dem i handen var amazing. Sedan fort tillbaka hem, färga håret, för att sedan dra till fina vänner och invänta kvällens händelse - Jay Smith med hans band Von Benzo. Om jag ska ge ett betyg, så blir det helt klart godkänt. Ljudet var inte bra alls, men jag tyckte det var kul att ha fått se dem anyway, så! Jag blev cirka trehundra bilder och tio videosar rikare. Fort som tusan stack man hem för att få några timmars sömn innan Getaway..

.. Vilket leder oss till fredagen. Klockan sex ringde mitt alarm, och jag hade då lyckats sova i två timmar. Jag fixade mig, packade och hämtade sedan upp min Carro och väntade på bussen som skulle ta oss vidare mot Östersund. Vi kommer fram, skyndar oss iväg för att hämta min digitalkamera som låg i min lägenhet och väntar sedan på tåget som ska ta oss vidare till Sundsvall. Resan dit var väldigt jobbig. Illamående, nervös och allmänt dålig. Iallafall, vi kom fram till Sundsvall, där vi väntade på nästa tåg som skulle ta oss till slutdestinationen Gävle.

Vi kom fram till Gävle strax efter fem, och jag var bitter över att ha missat Sonata Arctica. Festivalbussen åkte klockan sex till området, så det blev till att äta middag då. Spänningen låg i luften, och jag var så nervös, då The Darkness allt närmade sig. Direkt när vi kom fram till området så spelade Hardcore Superstar. Och jävlar i min själ, vad grymma dem var! Nu kan jag äntligen bocka av dem från min lista av artister. Dreamin in a casket, wild boys, moonshine och my good reputation var de allra bästa ifrån dem, åh! Efter det så vandrade vi runt området, och sedan blev det dags för Danzig. Det fanns någon enstaka låt som var väldigt bra, men resten var hur dålig som helst. Dels för att Glenn Danzig var så otrevlig mot publiken och arbetarna vid scenen. Förstörde förstärkare, sade åt några i publiken att han skulle slå dem, osv. Så, det drog ner betyget till ett g minus, möjligtvis.

Efter Danzig så var det dags för höjdpunkten. Orsaken till varför vi ens åkt ner till Gävle från första början. The Darkness. Vi ställde oss längst fram i mitten, och sedan var det bara till att vänta. Arbetarna började göra iordning The Darkness utrustning, och jag började bli illamående av nervositet. Tillslut så slog klockan elva, och ut kommer mina gudar. Min förebild, sångaren, Justin Hawkins kommer ut, lika charmig och råsnyggg som alltid, med en Sverige tröja, och en bandana kring huvudet med Sverigeflaggan på. De drar igång konserten med Abba - Arrival. Så typiskt The Darkness, med säckpipor och så. Sedan så kör de igång Bareback, och jag går crazy.

Sedan kör de några gamla godingar såsom Black Shuck, Friday Night, Growing on me, osv. När jag hör tonerna till Love is only a feeling, så brister det för mig. Med glädjetårar och en Justin Hawkins precis framför näsan på mig, så sjunger jag allt vad jag kan. Får rysningar när jag tänker tillbaka på det. De kör cirka femton låtar, och de avslutar med I believe in a thing called love och Love on the rocks with no ice. Trycket var på hela tiden.
Och, det är då jag ser det..

Justin Hawkins som kysser ett plektrum, och sedan slänger ut det i publiken.

Plektrumet landar precis framför stängslet, framför oss. Det var omöjligt att nå, då stängslet var så högt. Carro får någon slags kontakt med killen framför stänglset, de som ger vatten. Hon försöker peka ner mot marken, men killen ser ingenting. Vi blir frustrerad, då vi ser det hela tiden. Han säger till oss att vi ska vänta tills låten var över. Låten tar slut, och mina hjältar försvinner efter vad som räknas som den bästa konsert jag någonsin varit på. Killen kommer tillbaka, och han börjar leta. Tillslut hittar han det, och då känner jag armbågar i nacken, det var sånt himla stort tryck på plektrumet. Alla ville ha det. Killen tar tag i Carros händer, och säger; Här, det här är du värd.

Några sekunder efteråt så händer det ofattbara.. Carro vänder sig om till mig, och ger mig plektrumet.
Justin Hawkins. Mannen jag älskat och beundrat i snart åtta år, och där stod jag nu med ett plektrum, som han nyss hållt i. Kysst. Jag dog. Jag dör fortfarande när jag tänker på det. Jag hamnade i ett chocktillstånd, kan vi väl kalla det. Jag börjar skaka, och gråta. Och krama henne så hårt jag kunde. Det var det finaste hon någonsin gjort mot mig. Hon sade det, att hon vet hur viktig Justin är för mig, att det inte var mer än rätt att jag skulle ha det.

Älskade vän.

Jag var alldeles euforisk. Min hals var alldeles sönder utav skriken. Mitt ansikte var nedsvärtat av kajal och tårar.
Något utav det bästa jag någonsin varit med om. Älskade, älskade hjältar. Och tack, tack, tack min älskade Carro!
 
 

Ännu mera från i torsdags!