Jag kan fortfarande inte förstå det. Att man nu återgår till den tråkiga verkligheten, när man precis varit med om någonting så stort. För, allting är inte som vanligt längre, jag är inte som vanligt längre. Jag har älskat och beundrat Rammstein i flera år nu. Jag har sett dem live fyra gånger. Men det var någonting med fredagen som förändrade allt. Jag är så sjukt tacksam och så himla, himla stolt över mig själv för den delen. Att jag fick det att hända. Det var inga ord, i made it happend. Jag paniksålde så himla mycket av mina prylar som jag älskade. Prylar som jag kanske inte hade velat sälja annars. Men för Rammstein. Det var värt det. De fyrtio sekunderna jag fick med mina hjältar var värt precis allting. Hardcorefan, återigen!

Blir fortfarande alldeles till mig när jag tänker tillbaka. Nervös, ett sug i magen, lycklig, starstrucked, borta. Jag mådde så bra. Jag kan inte tänka tillbaka och minnas att jag mått så bra, som just då. Men just nu känner jag mig så tom. Det känns så lustigt på något vis. De närmaste två årena så har jag haft fullt upp med festivaler, konserter och andra planer. Jag har alltid haft någonting att längta till. Och just den längtan fick mig att klara av skolan så bra. Att jag hade något att se fram emot, man kunde räkna månaderna, veckorna, dagarna. Det kan jag inte nu. Och jag känner redan på en gång att skolan känns mycket svårare nu, mycket mer gråare. Jag vill ha någonting att längta till. Jag vill vara med om det här igen.

Och snälla. Ta inte det här som att jag klagar. Jag vet att jag precis varit med om någonting stort och att jag borde vara glad. Och tro mig, jag är glad. Gladare än på länge. Men direkt efter så infann det sig en slags tomhetskänsla. Det känns så surrealistiskt, antar jag. Hur ska jag kunna gå tillbaka till den gråa verkligheten, när jag var som lyckligast någon annanstans.

Hur ska jag kunna gå tillbaka till den gråa verkligheten, när jag befinner mig någon helt annanstans.

Men sådär, då börjar äventyret! Efter den här helgen kommer jag vara en Rammstein-konsert och en Rammstein-signering rikare. Åh, vad det känns bra! Ciao för now, i'm having the time of my life. Tillbaka på lördag igen, wuho!

I'm coming up only to hold you under
And coming up only to show you wrong
And to know you is hard; we wonder...
To know you all wrong; we warn.
- Band of Horses.

Just nu så har jag fullt upp med att göra läxor, packa och ännu mera läxor vilket gjort att jag lagt bloggen litegrann på hyllan. Sedan har jag inte så himla mycket att skriva om just nu. Men jag kan lova, att efter helgen så kommer nog inspirationen flöda. Stockholm, Rammstein, signering och annat roligt kommer denna helg bjuda mig på. Så stay tuned.

The Darkness är klara för Sweden Rock, vilket gör att Sölvesborg känns lite lockande just nu. Förutom The Darkness så tycker jag att Mötley Crüe, Motörhead och Gotthard känns värt med, men vad har alla dessa band tillsammans? Jo, jag har sett dem allihopa. The Darkness två gånger. Mötley Crüe två gånger. Motörhead en gång och Gotthard en gång. Det känns som att jag behöver någonting mer för att åka dit. Någonting jag aldrig sett förut.

Och jotack, jag vet att det inte är samma Gotthard, då sångaren Steve Lee tyvärr avled 2010. Men som jag sa, jag behöver någonting mer. Vad tycker ni om Sweden Rocks lineup hitills, och vad skulle ni vilja se?

Okej. Idag har varit en sån dag då jag varit så oerhört stolt över mig själv, och det är inte varje dag som jag säger så. Jag var alldeles hundra på att stanna hemma från skolan idag eftersom jag inte alls kände mig bra. Sedan så får jag ett pepp-sms av min fina vän Linn. Då är klockan strax innan tolv, och lektionen började tjugo över tolv. Jag tänkte att det var omöjligt, jag skulle aldrig hinna. Men jag stack ned till bussen ändå utan att vända om. Och jag kom fyra minuter försenad till fotolektionen. Fyra minuter. Det är ingenting, om man jämför med att jag hade tänkt stanna hemma hela dagen och iochmed det göra min distans-bubbla ännu värre. Så idag har ni en glad Moa som känner sig så jäkla bra!

Okej. Nu är det så att jag vill ha alla era åsikter. Jag har ju för tusiken trehundratrettiotre människor som kikar in här, så jag hoppas att några utav er kan ta er tiden att svara på min fråga, va. Jag känner att jag har brist på inspiration, så bloggen läggs mest på hyllan hela tiden. Och då undrar jag vad ni skulle vilja läsa mer av? Mer musik? Mer om mig och mitt liv? Tips? Mer tävlingar? Alltså, vad tror ni? Jag vet att man endast ska blogga för sin egna skull, men jag kände att det vore roligt och nyttigt om ni fick vara med och ha någonting att säga till om. Så, please. Överös med era tankar kring detta. Ciao!

Så var det en ny vecka och nya tag nu då. Jag börjar min morgon med thé, mackor och svenska-distans. Jag känner att det här kommer att bli en ganska så fin vecka. Bra lektioner, distans, star wars på bio, roliga skoluppgifter och dylikt. Även att Rammstein och Stockholm börjar närma sig. En och en halv vecka kvar nu, åh! Är det någon fler som ska se Rammstein?

I takt med att dagarna blir ljusare och det närmar sig vår, så känner jag att jag mår så himla mycket bättre nu.

Det här var en mycket knepig kommentar för mig. På ett sätt så håller jag ju med, och på ett sätt inte. Jag tar tag i det som är rätt först; Jag vet att det bara är jag som kan ta tag i det här. Det är jag som ska göra förändringen. Jag måste ta mig i kragen och bestämma mig att överkomma det här. Det är alldeles riktigt! Men sedan så står det att jag måste försöka skaffa hjälp? Och ni förstår inte hur många gånger jag försökt skaffa hjälp. Jag har varit på ungdoms-psyk-mottagningen (UPM) och haft samtal där i flera månader. Jag har varit på sjukhuset. Jag har träffat läkare, sjuksköterskor, kuratorer, psykologer och lärare. Jag har pratat med mina nära och kära för stöd och jag har verkligen försökt. Jag har försökt skaffat hjälp, så det kan du inte säga någonting om. Men mina hjärnspöken ger sig inte. Just nu väntar jag återigen på en tid på upm. Så tro mig, jag har försökt skaffa hjälp. Okej? Vad bra, moving on.

Och du får inte ta det som att jag "klagar på din kommentar." För jag tycker att mycket ur den var nyttigt för mig och jag uppskattar det verkligen. Men somsagt, så kände jag att jag var tvungen att berätta att jag faktiskt visst försökt. Det är inte så att jag klagar och klagar, och bara är fine med det. För så är det inte. Jag vill ju inte leva såhär och jag har ändå påbörjat en bit på resan. Återigen, jag vet att det är jag som måste göra resan, det är jag som måste göra förändringen. Och sedan det här med att jag ska läsa igenom det jag skrivit, att det låter sjukt? Ja, det är sjukt, det är en sjukdom. Jag känner att det är min blogg, jag skriver precis vad jag vill. Sedan så känner jag mig bättre då jag fått ur mig det. OCH jag skriver för att det är människor som uppskattat mina ord, att de känner igen sig. Att de inte känner sig ensamma. Att jag skrivit precis vad de själva känner. Att jag, på något sätt, har hjälpt dem. Och det i sin tur hjälper mig. Men vill passa på att tacka för den här kommentaren, för den fick mig att tänka till. Och det kanske behövdes precis nu. Ciao for now.

Lights will guide you home
And ignite your bones
And I will try to fix you
- Coldplay.

Jag har spenderat en hel del tid till att fundera över bloggandet nu. Och jag har väl mer eller mindre kommit fram till att jag ska göra en ny blogg. Ny blogg, nytt namn, ny design. Orsak? Jag känner att jag inte riktigt gillar namnet moathemoses. Jag kom på det för tre år sedan och jag känner att förändring är bra. Eller är det? Jag skulle ljuga om jag sa att jag var helt hundra säker på detta, för det är jag absolut inte. Jag har kommit långt med den här bloggen. Jag har lyckats hamna på första plats över rockkategorin på bloglovin. Jag har trehundratrettiosex människor som tycker att jag är värd att följas. Jag har lagt ut mycket pengar på den här bloggen. Även alla bilder, alla inlägg, alla minnen. Det är svårt det här.

Vad tror ni? Skulle ni följa mig till den andra bloggen? Borde jag ha kvar denna? Åh. Jag vet inte. Funderingar.

På bilden ser vi två av mina bästa vänner Carro och Frida. Detta är från i somras då jag fotade mest varje dag. Motivationen och inspirationen var på topp. Jag träffade vänner mest varje dag, som då stod modeller. Nu har det gått flera månader sedan jag ordnade en fotografering och fybubblan vad jag saknar det. Jag har så många idéer men jag saknar människor som kan göra idéerna till verklighet. Idag är en sådan dag då jag saknar fotandet, och mina vänner med för den delen. Jag måste börja våga mer igen. Våga fråga, våga träffa nya människor. Våga mera.

Så, vad är det som händer med mig nu för tiden egentligen? Inte allt för mycket, faktiskt. Jag har fått börja jobba distans när jag behöver det, då det blir som jobbigast. Och det är väl ungefär hela tiden, så jag har varit hemma oerhört mycket på den senaste tiden. Jag försöker tänka såhär att bara jag får närvaro och jobbar hemifrån, då är det väl lugnt?

Det negativa är att det är en snabb lösning, för nu vågar jag knappt gå utanför dörren. Jag har inte närvarat på skolan sedan i mitten av december. Det är ungefär en månad sedan. På ett sätt så funkar det, men på ett annat så förlorar jag på det också. Jag har fastnat i en distans-bubbla. Men åter igen, jag gör ju mina arbeten och jag får närvaro för det. Kan man ha det så? Det är väl ungefär vad som händer i mitt huvud just nu. Annars rullar allt på som vanligt. Jag försöker använda mitt nyköpta promenadband så mycket som möjligt, ser på massa The Vampire Diaries och bara är. Ciao för now!

Jag försökte vara lite modig tidigare idag och gjorde ett inlägg om min nya roman som jag började med igår. Men det var alldeles påtok för läskigt och nytt, då jag var så himla osäker på den. Jag vill inte visa er någonting som inte är helt klart.

Jag har dock suttit i flera timmar nu ikväll och renskrivit, ändrat och gjort om. Jag börjar bli nöjd och mer säker. Så är det någon som vill läsa en bit ur handlingen på min nya roman, så är det bara att kommentera här. Känner att det är för tidigt att exposa den såhär på bloggen just nu, så. Jag känner dock att jag börjar bli mer säker i mig själv och jag är definitivt säker på att författare är mitt drömyrke. Det finns ingenting som är lika roligt som att få ha full kontroll och bestämma handling, människor, personligheter, händelser och platser. Ni ska få se, jag ska nå mitt mål. Jag är övertygad om det.

Känslan när man vaknar och precis drömt om sin andra roman. Jag har nämnt det tidigare att jag inte skrivit på min första roman på flera månader nu, jag har som ingen inspiration. Men inatt drömde jag, i vad som kändes som flera timmar, om detta nya. Nya karaktärer, personligheter, händelser, platser. Jag vaknade med ett ryck och var tvungen att sätta mig här vid datorn och skriva ned det jag precis drömt. Och åh, vad jag är glad. Inspirationen är på topp, jag lyssnar på passande musik och sitter med en thé-kopp. Jag kommer att nå mina drömmar; att få publicera detta en vacker dag. Ciao!

Som jag berättat om förut så har jag hållit på med ett fotoprojekt sedan i Juni, och jag kände att jag kunde ge er en liten redovisning nu. Det hela började när jag fotade min vän Frida. Jag tänkte på hur jävla fin hon var och hur mycket hon betytt för mig genom åren. Och att det var en snygg bakgrund vi hade. Och hur jäkla fränt det skulle vara med flera människor att fota där. Och, på den vägen gick det. Men, det allra bästa med den här uppgiften var, att jag vågade möta folk. Även fast det är folk jag bryr mig om, så har jag svårt för att vara social. Får lätt panik, och gömmer mig hellre. Men, med den här uppgiften så fick jag möta mina rädslor. Jag har haft ett högt tempo, och varit kring människor mest varje dag. Med andra ord, det här har varit en liten övning inför skolan med. Inför livet.

Jag har fått träffa människor jag tycker om, skrattat, varit ute, fått göra någonting annat, ta mig an ledarrollen, varit social, osv. Och efter det här, så är jag alldeles hundra på att jag vill jobba som fotograf. Det här kommer jag använda mig utav framöver. Det här projektet förändrade mig. Jag vågar mer nu. Så, här får ni dem. Mina vänner och familj;

Ni får mer än gärna berätta vad ni tycker!

Vi kan börja med min älskade lilla mamma Katarina. Hon har funnits där för mig precis hela tiden, och det är tack vare henne som jag klarat mig. Man kan inte hitta en mer omtänksam och finare människa, än min lilla mamma. Och, jag älskar henne så, så mycket. Det finns ingen såsom du. Du är den allra bästa jag har. Tack för allt du gör.

Här har vi min pappa Thomas. Och det här var nog den viktigaste fotograferingen för mig. Min älskade pappa. Du ska veta att jag älskar dig så, och det har jag alltid gjort. Trots allt, så kommer du alltid vara min förebild, och ledstjärna.

Här har vi min lillasyster Maja. Båda har vi ett riktigt humör, men när det verkligen gäller, så vet jag vart jag har henne. Och, det finns ingen som får mig att skratta så hårt, och länge som henne. Jag älskar dig.

En något sur Moa. Men det är klart att jag måste ha ett porträtt på mig själv i samma stil som de andra. Jag är ju också viktig för mig själv. Så. Moa, du är stark och du har tagit dig över oerhörda hinder. Du är grym Moa, inse det.

Här har vi min älskade pojkvän, och sambo Emil. Kan inte ens räkna alla gånger han har fått pussla ihop mig, bit för bit. Att han klarat av tre år med mig, trots alla dumheter. Min bästa vän, pojkvän och stöd i livet. Utan dig skulle jag aldrig någonsin klara mig, och jag älskar dig till tusen, och alltid. Du är det bästa som någonsin hänt mig, mitt hjärta.

Här har vi min bästa vän Carro. Vi har känt varandra i tretton år nu, och hon är nog den som vet mest om mig. Hon förstår precis hur jag fungerar, och har varit ett sådant oerhört stöd igenom hela mitt liv. Går nog inte att hitta en fränare, vackrare eller bättre vän än min Crue. Oersättlig, och alldeles fantastisk är hon. Alltid, alltid du och jag.

Här har vi Linn. Finaste bästa vän. Du förstår nog inte vilken skillnad du gjort hos mig. Hur kunde jag ens fungera utan dig i arton år, innan jag tillslut hittade dig?! Du är bland det bästa som hänt mig, och jag älskar dig så.

Här har vi min fina vän Frida. Och hon har ett sätt att få hela min värld att snurra runt. Jag kan sitta hur länge som helst, och förundras över hur vacker hon är. Att jag har haft sådan tur i livet, att ha någon som henne. För, hon är utan tvekan en utav de allra viktigaste personerna, jag någonsin kommer att ha. En utav mina allra bästa vänner.

Här har vi min älskade Lina. Den här tjejen har hjälpt mig igenom så oerhört mycket, och varje gång jag träffar henne så känner jag ren jävla lycka. Tjejen är fantastisk, och kommer gå långt i livet, det vet jag. Finns ingen som henne, och jag är lycklig som fått lära känna det enda exemplaret. Finaste vännen, som jag älskar så. Tack för allt du gör.

Här har vi min mormor Siv, och hon är min favoritmänniska i hela världen. Så oerhört viktig del utav mitt liv - Så viktig att jag tatuerade in ett hjärta på min handled tillägnad henne. Min fina, älskade mormor. Såsom jag älskar dig.

Här har vi min morfar Bengt. Starkare och roligare människa får man leta efter. Han har varit med om mycket, och jag ser upp till honom. Han har alltid försökt funnits där för mig, och jag älskar honom för det. Världens bästa.

Här har vi min farmor Karin. Den här människan älskar att ta hand om folk, och det är väl precis vad hon har gjort med mig i nitton år nu. Mår som alltid så bra hos henne, alltid lika snäll, ödmjuk och fin. Älskade farmor.

Här har vi min farfar Bosse. En utav de roligaste och ödmjukaste människor jag vet om. Min fina, fina farfar. Man träffas inte lika mycket längre, men jag vet alltid vart jag har honom - nära hjärtat. Älskade farfar.

Här har vi min faster Elenore. Även då hon bor alldeles för långt bort från mig, så vet jag vart jag har henne. Varje gång jag träffar henne, så smittar hennes glädje av sig på mig, och jag kan inte vara annat än lycklig kring henne. Hon är omtänksam, ödmjuk och så, så fin. Allting som jag själv vill vara. Finaste faster, som jag saknar.

Här har vi min farbror John Owe. Fränare människa får man nog faktiskt leta efter. Jag har som alltid så roligt kring honom, och man ler alltid i hans närhet. Min fina farbror som jag tycker så himla mycket om.

Här har vi Ylva. Hon får mig alltid att känna mig speciell, och hon får mig alltid att skratta. När jag tog sabbatsåret så frågade hon mig alltid hur det gick och peppade mig inför skolstarten. Hon får mig helt enkelt att känna mig så bra.

Här har vi min kusin Mattias. Jag minns att som liten, så önskade jag så innerligt, att han var min bror. Han var min första bästa vän, och vi var oskiljaktiga som små. Hans namn var bland de första ord jag någonsin lärde mig. Nu har tiden gått, och vi är inte alls lika nära som då. Men, han är min kusin, och jag kommer alltid att älska honom.

Här har vi min fina kusin Malin. Vi har mycket gemensamt, och särskilt då musik. Det är något som fört oss närmare varandra. Hon är en otroligt charmig, och talangfull människa, och det är så himla roligt att se henne utvecklas som människa. Jag är väldigt glad att jag får ha henne i mitt liv, och jag älskar henne.

Och här har vi Cassandra. Hon är hur otrolig som helst, och varje gång jag träffar henne så slås jag alltid utav samma tanke; hur lyckades jag få en så fin vän som henne? Hon får mig alltid att skratta, och jag mår som så bra med henne.

Här har vi min vän Kenny. Han har blivit en utav de viktigaste människorna jag har just nu. Det är nästan sjukt, vilket stöd han har varit för mig det senaste åren. Han vet om det mesta dumheter som försigår i mitt huvud, och jag vet att han alltid finns där för mig. Han betyder oerhört mycket för mig, och jag är så, så glad att jag har honom i mitt liv.

Och, här har vi Kim. Jag och Kim har känt varandra i sjutton år nu, och hon är därmed min allra äldsta vän. Vi var oerhört bra vänner som små, och det har hållt i sig. Varje gång jag ser henne, så brister man ut i världens största leende, och jag mår som så bra i hennes närvaro. Hon får mig alltid att skratta, och är världens finaste.

Här har vi Jenny. Har känt denna fantastiska tjej i ungefär fyra år nu. Varje gång vi träffats, så får man en lång kram, och en puss på kinden. Och just de där kramarna är så ovärderliga. Hon är inte rädd för att visa vad hon tycker, och hon får mig alltid att känna mig älskad. Hon har som ett sken runtomkring sig, och är helt enkelt en underbar person

Och här har vi Liss. Den här tjejens energi har tagit mig igenom mycket. Under en jobbig tid för cirka två år sedan, så var det bland annat vetskapen av att träffa Liss, som hjälpte mig igenom det. Jag hade lyckan att gå i samma klass som henne i ett år, och det är bland det bästa jag gjort. För jävlar i min själ, vad hon gjort skillnad hos mig.

Här har vi Oscar. En utav mina äldsta vänner och även en utav dem som jag trivs allra bäst ihop med. Man har aldrig en tråkig sekund med denna människa, och jag är så himla, himla glad att jag har honom i mitt liv.

Här har vi Malin. Jag och Malin är vänner sedan långt tillbaka, och hon symboliserar hela min barndom. När vi träffas är det precis som att tiden har stått stilla, för jag blir lika glad och lycklig som på den gamla tiden. En oerhört charmig, energifull och vacker människa. Finns ingen som hon!

Här har vi Madeleine. Jag har alltid vetat vem det varit, men det är nu det senaste året som hon blivit en vän till mig. Hon har alltid peppat mig, och sagt sådana fina saker om mig. Att jag ska hålla huvudet högt, våga vara mig själv. Vi träffades mycket i början av detta år, och det var sådana saker som gjorde att jag klarade av vårterminen så bra.

Här har vi Hanna. Jag hade turen att gå i samma klass som henne i tre år, och hennes energi smittade av sig på mig. Jag blev, och blir fortfarande så, så glad utav att se henne. Hon har en energi, och ett utseende som är häpnadsväckande. Oerhört vacker och charmig är hon. Hon och hennes ord har hjälpt mig genom mycket.

Här har vi Marcus. En utav de fränaste och roligaste jag vet om. Varje gång jag träffar Marcus så blir jag på sådant bra humör, och han vet verkligen hur man förgyller ens dag. En utav de bästa människorna jag har.

Här har vi Sanna. En utav mina äldsta vänner, och även en utav dem jag har mest minnen med. En oerhört fin människa som var en stor del av mitt liv en gång. Nu har tiden gått, men när vi träffas är det som att vi aldrig varit ifrån varandra.

Hade verkligen uppskattat ifall ni ville svara på följande frågor. Har märkt en drastisk ändring här, och undrar vad det kan bero på. Har jag blivit tråkig? Dålig? Någonting måste vara fel. Nu är jag ju iochförsig så, så glad för de som faktiskt stannat kvar och läser, gillar, min blogg. Men somsagt, vore väldigt fint ifall ni kunde svara på frågorna! Ciao mina fina!

1. Vad heter du?
2. Hur hittade du min blogg?
3. Varför fastnade du för min blogg?
4. Finns det någonting jag borde förändra?