Jag har fått vara med om något fantastiskt magiskt. Jag har fått vara del av The Hobbit: Battle of the Five Armies världspremiär i London! Något som jag tidigare bara drömt om kan jag nu säga är verklighet & det är en sådan surrealistisk känsla! Tänkte gå igenom lite hur hela dagen såg ut. Måndagen den 1 December 2014.

Vi börjar med i söndags, då hela den här resan började. Vi reste, väntade & längtade mellan 08.00 - 14.00 och under tiden så kände man en skräckblandad förtjusning. Jag var spänd, förväntansfull, nervös, orolig, lycklig - en hel drös med olika känslor samtidigt. Vi har nämligen haft diverese hinder på den här resan. Förseningar med flyg, att man fått veta viktig information kring eventet försent, osv. Så i början visste jag inte riktigt vad jag skulle känna, det var bara så mycket. Hursomhelst så landade vi i London vid två-tiden och jag kände mig direkt hemma. Jag vet säkert i mitt hjärta att detta är en plats jag kommer att flytta till i framtiden, det är där jag ska vara liksom! 

 

Det första vi gjorde när vi kom fram till centrum var att försöka leta upp armband. Man behövde nämligen armband för att komma in på premiären (vilket vi fick veta försent) så det blev att gå runt som galningar för att ta reda på någon information. Vi fick höra av vakterna att TIO MINUTER innan vi kom så gavs det sista bort. Så där stod vi, kändes som någon gett mig en spark i magen. Just ovissheten, vad skulle hända nu då? Skulle vi ens ha en chans att få komma in och se något?

Och så kommer vi till höjdpunkten med Storsjöyran, den stora orsaken till varför jag ens köpte en biljett, hehe! Nämligen Alice Cooper! Sist jag såg honom var augusti 2010 och jag måste säga att han var mycket bättre nu, om det är möjligt! Gubben är sextiofem år gammal men helsicke vilket krut det är i han! Jag är riktigt imponerad och om jag ska välja ut mina absoluta favoriter från kvällen så var det Ballad of Dwight Fry, I'm Eighteen, Go to Hell, Feed my Frankenstein, Billion Dollar Babies, School's Out och Poison. Showen höll på i cirka två timmar och jag njöt av varje sekund. Han levererade verkligen! När allt sedan var över så började jag och Emil gå mot bilen, och då passerar man sidan av scenen och vem kommer då inte ut från stängslet i bilen om självaste Cooper himself? Tonade rutor, fullt med vakter men man ser ändå hans siluett och så vinkar han åt alla oss fans; jag stod cirka två meter ifrån bilen och blev helt starstrucked, haha!

 

Liten rolig grej sådär som avslutade hela kvällen. Nu är jag tillbaka i Strömsund igen, för nu är det back to reality. Imorgon har jag nämligen två fotograferingar om vädret tillåter; fingers crossed! Härnäst; Thé, disneytema och chips. Loving it right now. Ciao for now!

Och så var man hemma från Norrköping och Bråvalla Festival! Klockan tre inatt så var vi äntligen framme i Strömsund igen efter nästan tolv timmars bilresa, ni kan ju gissa att jag är ganska öm och slut just nu alltså. Men festivalen då? Hur var den?! Jo, det ska jag berätta! Detta kommer att bli ett oerhört långt inlägg om precis hela torsdagen, så cred till den som faktiskt orkar läsa igenom allting, haha! 

 

Redan på onsdageftermiddag började bilresan ned mot Norrköping, den här gången var det jag, Emil, pappa och Lena som åkte ned tillsammans. Vi kom fram klockan fyra på torsdagsmorgonen och hamnade på en riktigt bra camping några kilometer från festivalområdet; mycket nöjd över det faktiskt. I bilen hade vi med oss ett tält som var menat till mig och Emil och jag måste säga det att jag var sjukligt skeptisk till detta först, eftersom jag har utvecklat lite utav en fobi för att sova i tält, pågrund av tidigare erfarenheter. Men den här gången var det helt annorlunda. Ett riktigt stort tält, mycket plats, sovsäckar, madrasser, varmt och superbra! Det var verkligen hur mysigt som helst ju, så fobi borta, haha! Man slockande ganska tidigt också kan jag lova.

 

Vi fick några timmars sömn, så när vi vaknade klockan nio så kände jag mig mer död än levande! Det kändes verkligen som att jag hade hårdfestat dagen innan och var super bakis, haha! Och som grädde på moset så har jag tydligen blivit välsignad med hösnuva också! Ingenting jag känt av tidigare år, men just då, på den gräsiga campingen så blev det riktigt jobbigt ett tag. Rinnande & kliande ögon, en näsa som rann och ett humör som bara gick nedåt; inte okej alls. Vid tolvtiden så började vi gå de sex kilometrarna som var till festivalområdet, och det var här som jag började bli lite mer peppad över vad som komma skall. Det första jag hör och ser på avstånd när vi kommer fram utanför festivalområdet är Eldkvarn och då fick jag allt spring i benen och kände att "nu jäklar är det festivaldags!" Precis när vi kom in efter biljettkontroll så slutade Eldkvarn att spela, men det var lugnt för mig, eftersom precis då började mitt efterlängtade band spela, ett band som var en bidragande faktor till varför jag ens åkte till festivalen.. Nämligen Rival Sons!

Alltså. Det här bandet är ju så fantastiskt bra att jag inte vet vart jag ska ta vägen. Sångaren Jays röst är verkligen ouf ot this world. Bästa låtarna med Rival Sons var; Get what's Coming, Wild Animal, Keep on Swinging, och Pressure and Time. Men den absolut bästa med dem var min favoritlåt Jordan. Helt fantastisk och jag hade rysningar längs ryggraden och ståpäls på armarna mest hela tiden!

4,5 plus av 5 möjliga till detta otroliga blues-rock band! Och det här är ett tips till er allihopa, lyssna på Rival sons, ni blir inte besvikna!

 

Hursomhelst, klockan fyra började australienska rock-bandet Airbourne spela. Stod nästan längst fram där under de två första låtarna och kunde inte hjälpa att bli alldeles till mig utav killarnas härliga energi. Det var högt, härligt och igenkännande! Dock så tyckte jag inte att deras ljud var sådär superbra, utan det blev som en ljudvägg; det brusade i öronen liksom och instrumenten smälte lite ihop tyckte jag. Så vi gick därifrån och passade på att vila i det blåröda cirkus-tältet som fanns på området. 

 

Klockan sex började svenska heavy-metal bandet Ghost spela. Jag var riktigt skeptisk till detta band, eftersom av det jag hört tyckte jag inte så mycket om. Det finns både ris och ros att dela ut till dem, men jag måste säga att såhär i efterhand så fanns det faktiskt ett par riktigt bra låtar! Bästa med Ghost var definitivt; Infestissumam, Per aspera ad Inferi, Year Zero och Secular Haze. Tycker att Ghost är sjukt läskiga, vilket är lite meningen antar jag. Att inte veta vilka som döljer sig bakom maskerna och att de ser ut som de gör, det blir liksom otäckt. Sångaren Papa Emeritus II och de andra medlemmarna som kallas nameless ghouls ser ut som en blandning av Nazgul från Sagan om Ringen och Den hornkrönte i filmen Taran och den magiska kitteln; scary! Hursomhelst får Ghost 3,5 plus av 5 möjliga.

 

Efter detta blev det ännu en paus och det blev riktigt dåligt väder; spöregn. Så vi passade på att gå tillbaka till tivoli-tältet och vila ut oss lite. Efter ett tag gick jag och Emil till den gröna scenen för att få en glimt av amerikanska rockbandet Paramore. Jag har aldrig riktigt gillat dem sådär mycket, utan tyckt att de haft någon bra låt bara. Vi såg fyra låtar och måste säga att Misery Business och Decode var riktigt roligt att höra live; cred!  Sångerskan Hayley Williams har verkligen en skön energi på scen. Minus att rösten lät väldigt falsk på vissa ställen dock. Efter det var det dags för In Flames. Och jag ska fatta mig väldigt kort om detta. Jag klarar inte riktigt av detta band; tycker att allting låter som en enda lång låt och det blir himla tråkigt allting. Så jag vilade igen och började peppa till Rammstein istället; much more fun.

 

Men nu hörni! Nu kommer vi till den riktiga orsaken till varför jag köpte min festivalbiljett redan i oktober förra året: Rammstein! Mitt älskade favoritband. Jag och Emil ställde oss först långt fram till höger av scenen (då vi var på den vänstra sidan i Berlin då vi såg dem). Men vi hamnade allt längre bak eftersom det blev alldeles påtok för trångt där framme. Istället hamnade vi precis framför det första stängslet, snett till höger. Det här var första gången någonsin som jag inte hade en kamera, väska eller någonting med mig; det var bara jag. Så jag kunde fokusera mer på konserten den här gången, utan att se den via en kamera så att säga. Rammstein öppnar upp med Ich tu dir Weh med Till Lindemann som förs ned från taket och ned på scenen. Det är explosioner, det är raketer, det är eld, det är Rammstein. Jag känner att jag inte kan gå igenom exakt vad som hände, det är påtok för mäktigt och fantastiskt allting. Om jag måste välja låtarna jag tyckte var bäst så var det Wollt ihr das Bett in Flammen sehen, Keine Lust, Mein Teil, Wiener Blut, Du riechst so gut, Bück Dich, Sonne och Pussy. Detta var sjätte gången som jag såg Rammstein och de lämnade mig golvad; total eufori. De är verkligen världens bästa liveband med den mest spektakulära scenshowen som finns. Älskade varje minut av det. 5 plus av 5 möjliga.

I onsdags var det äntligen dags för studenten! Jag låter bilderna tala för sig själva, men jag var så himla glad; the time of my life.

Fredagen den trettioförsta maj. Då vi fått mersmak från onsdagen, så passade vi på att gå ut även denna dag. Just den här kvällen så fick jag faktiskt med mig Emil också, vilket var hur roligt som helst, åh! Även här så blev det dricka, umgås med fint folk och bara having the time of my life. Det var här det verkligen började kännas att det var så nära kvar!; bara ett par dagar Hade riktigt roligt hursomhelst!

Ondagen, den tjugonionde maj. Jag och Linn passade på att dra ut på stan, dricka lite och bara vara studenter och faktiskt leva. Jag hade så himla trevligt och det var en såndär kväll som gjorde mig peppad inför studenten, som var en vecka ifrån då. Förväntansfull..

Fortfarande lika magisk som när jag hörde den för första gången. Så himla fint band alltså, åh.

Då har man lyckats återhämta sig någorlunda efter denna krävande men fantastiska helg. Jag ska nu försöka återberätta så bra som möjligt, så nu får ni alla bereda er på världens längsta inlägg, but trust me - it's all worth it. Here it goes!

Den 10 februari så fick jag och min Emil reda på att Rammstein skulle träffa sina fans och signera på Bengans Skivbutik i Stockholm fredagen den 17, just innan deras konsert i Globen. Vi blev alldeles galna. Om jag ska vara ärlig så är det lite svart för mig just där, eftersom det blev för mycket för mig. Började skaka och blev alldeles borta. Overload, typ! Iallafall, jag och Emil visste att vi absolut inte kunde missa denna chans. Men då kom vi att tänka på hur fasen vi skulle kunna ta oss ned till Stockholm med sådan kort varsel, utan pengar? Visserligen så skulle våra föräldrar ned till Stockholm på fredagen eftersom det var bestämt att vi alla skulle se konserten, men alldeles på tok för sent. Om vi åkte med dem så skulle vi missa själva signeringen, och det kunde vi absolut inte göra. Så vi bestämde oss för att försöka samla ihop pengar så vi kunde åka till Stockholm dagen innan istället, alltså på torsdagen. Så jag spenderade de närmaste dagarna med att rensa min bokhylla, filmhylla och garderob. Allt som allt så fick jag in ungefär 700 kronor på två dagar. Awesome!

Så på tisdagen så köpte vi tåg och bussbiljetter till Stockholm, det började nu sjunka in att jag faktiskt skulle få träffa mina gudar. Jag samlade in lite mer pengar under veckan och kände mig så in i helvete bra. Hardcore fan, säger jag bara! Iallafall så blev det torsdag, och det var två trötta människor som steg upp halv sex där på morgonen. Halv åtta gick tåget från Östersund till Sundsvall, och resan var hur jävla jobbig som helst. Huvudvärk, ont i magen, nervös, allt. Vi kom fram till Sundsvall där vi nu skulle vänta på bussen som skulle ta oss till Stockholm. 11.45 gick bussen och vi skulle då vara framme i Stockholm 17.50. Bussresan gick bra mycket bättre än tågresan. Med böcker, tidningar, musik, mackor och cola så klarar man sig ganska så bra. Iallafall så kom vi fram ganska så prick klockan sex och då stack vi hem till min farbror Björn som så snällt erbjudit sovplats till oss. Kan ju säga det att vi somnade gaaanska så snabbt, haha.  

Klockan sex ringde mobilalarmet, och det var bara att kliva upp och göra sig klar. Dagen innan hade varit svårt fysiskt. Obekvämt, långa resor, ont, osv. Den här dagen skulle bli svår psykiskt, pågrund av tålamodet och viljestyrkan att kunna stå i en kö i flera timmar. Iallafall så började vi åka mot Drottninggatan och Bengans Skivbutik. Jag och Emil hade räknat med att vi kanske skulle komma bland de femtio första när vi kom fram. Så ni kan ju förstå våran chock när vi upptäcker att vi är de första på platsen. På riktigt, vi dog. Nu var det som garanterat att man skulle få se dem. Först i hela jävla kön, åh! Efter några minuter så kom det en annan kille dit, Henrik och det visade sig att han var från Sundsvall. Så där stod det tre härdade norrlänningar mitt i Stockholm, haha! Så vi stod och pratade och hade riktigt trevligt trots kylan och nervositeten. Så himla roligt att träffa likasinnade och roliga människor sådär! Iallafall så blev vi ganska förvånade då det inte började komma folk förrän vid tio-elva tiden, då Begans Skivbutik öppnade. Då hade vi tre redan stått där i över tre timmar, haha. Sakta men säkert, så började signeringen närma sig...

Somsagt. Klockan tio så öppnade dem, och de flyttade då kön till andra sidan gatan. Och det var bara att stå på sin plats, tänka happy thoughts och vara positiv. Trots kylan. Trots hungern. Och trots att man behövde använda toaletten. Man fick tänka bort allt sånt. Somsagt, viljestyrkan! Tiden gick och det började komma allt mer folk. Tillslut var kön så lång att den sträckte sig mot hörnet och enda bort till en annan gata. Jag var den allra första tjejen i kön. Här nedanför ser ni två bilder från kön då det var väldigt lite folk. Även en bild på Henrik och Emil. Blev inte så mycket kort, då vi ville spara till själva signeringen.     

Timmarna gick väldigt långsamt. Det var inte förrän klockan fyra som Rammstein skulle befinna sig på plats, vilket betydde att vi skulle stå i över åtta timmar för detta. Varje gång det blev jobbigt, så var det bara att tänka för sig själv och övertala sig själv att det skulle vara värt det. "Moa, skärp dig. Det är Rammstein. Sluta gnäll, det kommer vara värt det." Så lät det i mitt huvud i flera timmar. Ja, vad kan jag säga? Vi stod stilla, utomhus, i åtta timmar. Klockan började tillslut närma sig fyra och nervositeten låg som ett täcke över oss alla. Vi alla var så himla peppade! En lite rolig grej jag kan berätta att ungefär vid tvåtiden så kom det två män, en med mikrofon och en med en filmkamera. De kom fram till mig och Henrik och sade att de ville intervjua oss. Intervjua till vadå kanske ni undrar nu?

EN FAN-DOKUMENTÄR OM RAMMSTEIN SOM DE HÅLLT PÅ MED I TRE ÅR. De ville att vi skulle svara på några frågor, och skicka någon slags personlig hälsning, som sedan självaste Rammstein skulle få höra och lyssna på sedan. Ni förstår inte hur nervös jag blev. Fick mer eller mindre panikattack. Började kallsvettas och skaka. Ingenting som de verkade märka av dock. De frågade mig vad jag hette, vart jag bodde och hur länge jag hade stått där. Det såg väl ut ungefär såhär:

Intervjuare: Jag står här med Moa Hansson från Strömsund. Hur länge har du stått här, Moa?
Moa: Sedan åtta imorse!
Intervjuare: Oj, det var inte illa! Vad är det just med Rammstein som du tycker om så mycket?
Moa: *tystnad* Oj. De är helt enkelt fantastiska och jag blir så himla peppad utav dem.
Intervjuare: Och vem i Rammstein tycker du mest om, om du måste välja?
Moa: Då måste jag svara Till Lindemann!
Intervjuare: Varför?
Moa: *tystnad* Han är helt enkelt fantastisk, jag har inga riktiga ord för det.

Alltså. Jag var så himla dålig. Stammade och var sjukt nervös. Blev ett par pinsamma tystnader emellanåt. Såhär i efterhand så vet jag ju precis vad jag hade kunnat säga. Åh. Men en lite rolig upplevelse ändå. Efter det så kom det fram en kille från Bandit Rock som gav mig och Henrik varsin mössa, eftersom vi var först i kön. Lite roligt sådär det med, haha! 

Iallafall. Nu var det dags. Klockan var fyra och vakten förklarade hur det hela skulle gå till. Vi skulle gå fem i taget över gatan, vidare till skivbutiken. Den första var Henrik, sedan jag, sedan Emil. Jag kan knappt beskriva känslan när man rundar hörnet in till butiken. Ett stort rum och längst ned ser jag sex stycken bekanta ansikten. Det första jag ser är Christoph som kikar nyfiket på mig. Mutter spelas i bakgrunden och allting går i slow motion. Eftersom jag var den andra dit så fick jag ju se allt i sin helhet. Ingenting var i vägen för mig, så att säga. Jag närmar mig bordet där mina gudar sitter, och den förste man träffar är Till Lindemann. TILL! Min älskade Till, såsom jag älskat och beundrat så länge nu. Mannen jag velat träffa så länge. 

Jag stannar framför honom och han måste se att jag är nervös, för jag kan knappt prata. Han börjar skratta lite smått och ler mot mig, som för att göra mig mindre nervös. Jag räcker fram skivan de ska signera på. Jag kan inte sluta titta på honom. Jag hinner som inte säga någonting förutom Thank you so very much Till. Trots att min tid var "slut" så tar jag mig tiden att räcka fram min hand och skaka hand med Till. Han tar ett bestämt tag om den och kollar upp mot mig igen, och ler. Sedan skickas min skiva vidare till Flake. Alltså, han var så himla söt! Även han såg att jag var nervös och log tillbaka mot mig. Han försöker leta efter sitt ansikte på skivan, och skriver sedan autografen. Jag tackar så mycket, och han nickar tillbaka och säger Your welcome. Jag tar mig även tiden här att skaka hand med Flake. Skivan skickas vidare till Paul. Han skrev på skivan och skickade snabbt den vidare. Blev lite besviken där faktiskt, han kollade aldrig ens upp. Ingenting. Så jag lade ingen energi på att skaka hand med honom. Skivan skickas då till Christoph. Han kikar upp en sekund, ler lite smått och skickar sedan vidare skivan. Jag hann inte skaka hand med honom tyvärr. Utan jag tackar mest och går sedan vidare till Richard. Richard kikar upp på mig, och ler. Jag ler tillbaka. Jag lyckas i sista sekund sträcka fram handen och skaka hand med honom. Han verkade lite fundersam först, såg ut som han först inte ville riktigt. Men tydligen så! Han skickade sedan vidare skivan till Oliver, som såg ännu mer irriterad än Paul gjorde. Oliver kollade på skivan, skrev och gav den till mig. Inte en blick, inte ett leende. Jag vet inte. Jag blev lite besviken på Paul och Oliver. De lade verkligen noll energi och verkade mest bara sura just då. Samtidigt så kan jag väl förstå att de måste vara stressade, osv. Men en blick hade de kunnat ge mig. Men Till, Flake, Christoph och Richard vägde upp allting. Fyfan vilken känsla!

Sådär. Efter åtta timmars köande så fick jag, allt som allt, kanske fyrtio sekunder med mina hjältar. Fyrtio sekunder som var värt precis ALLT. Känslan av att ha ögonkontakt, röra vid dem, se dem. Ovärderligt. Jag får fortfarande tårar i ögonen och ett sug i magen då jag tänker på första ögonblicket, första blicken på dem. Helt sjukt! Efter det så ställer sig jag och Emil utanför fönstret och försöker ta några bilder. Eftersom det gick så fort där inne, så fick vi bara en enda bild inne på signeringen.

Richard och Christoph.   

På den här bilden här nedanför så ser man faktiskt mig och Emil där i vänstra hörnet, precis när våra skivor blivit signerade.

Flake och Till.

Och här har vi då skivan de signerade. Made In Germany 1995-2011.

Dra mig baklänges, vilka nyheter jag har alltså! Som jag nämnde i det förra inlägget, så är det precis ett år sedan jag såg Rammstein idag. Passande nog, så ringde Emil och berättade att de skulle göra ännu en tour nu framöver.

Och någonting jag och emil alltid pratat om, är att se dem i Tyskland. Om några dagar så släpps biljetterna, och vi har nu övertygat våra föräldrar att hänga med. Så, om vi nu får tag i några biljetter, så sitter vi på ett plan påväg ner till Berlin den tjugofemte november. Kan ni ens förstå hur glad jag är just nu? Åh. Jag har alltid velat åka till Tyskland, och så när det handlar om att se ett favoritband också. Två flugor i en smäll. Det här var precis vad jag behövde.