Nu är jag tillbaka i Sverige igen efter en väldigt tröttsam men fantastisk resa i Berlin. Jag tänkte att jag skulle göra ett inlägg om var dag, men på torsdagen kom vi dit så pass sent att vi bara gick och lade oss på vandrarhemmet på en gång. Så jag börjar nu med fredagen och själva höjdpunkten på hela vår resa; Rammstein-konserten. (Ni får ursäkta kvalitén på följande bilder, men jag hade bara med mig digitalkamera då systemkameror var förbjudet på konsertområdet.) Vår första dag i Tyskland började alltså såhär;

 

Jag, Emil, Sonny och Magnus klev upp klockan sju på morgonen bara för att göra oss redo inför att så utanför arenan så vi skulle få bra ståplatser. Klockan elva hamnade vi utanför Wuhlheide-arenan och där började nu en sex timmar lång väntan, innan man skulle få börja gå in, visa biljetter och springa in på området. Tur nog så hade vi riktigt bra väder och timmarna gick fort. Sonny, Magnus & Emil på bild när vi stod i kön och väntade. Även att ett nytt ord uppfanns i helgen; magnus själ-stirrning(han gör denna min på varje bild!)

Förbandet hette KraftKlub, vilket var i princip som tyska The Hives; de passade inte riktigt in och det slutade med att man blev ganska uttråkad efter ett tag, tyvärr. (En ironisk sak är att nu när jag kommit hem börjat lyssna lite mer på dem och börjar tycka mer om det, haha!) Hursomhelst, de körde kanske sju låtar, innan det var dags för dem att lämna scenen och göra plats för Rammstein. Det var här jag började bli lite nervös, eftersom det blev alltmer tryck och jag är verkligen rädd för att bli klämd i publikhavet.

 

Klockan kvart i nio så började Rammstein och de öppnade det hela med Ich Tu Dir Weh; helt galet mäktigt var det. Sångaren Till kommer ned på en strålkastare omringad av glöd och explosioner. Känslan av att få se dem i sitt hemland, mitt bland arton tusen tyskar; amazing. Jag känner att jag inte kommer att lyckas förklara allt som hände, vad jag kände, osv, för det är alldeles på tok för övermäktikgt. Det ni behöver veta är att det är en av de bästa dagarna i hela mitt liv. Och den där rädslan med att bli klämd? Det fanns inte! Det fanns så mycket utrymme och ingen som gick för långt/var odräglig eller så. Så, bara en massa plus!