Och så det här med instagrambilder, Moa. Ganska intressant ändå då jag fotograferar nästan varje dag iochmed jobb & sådant, men när det gäller en själv och ens vardag & allt runomkring då tas det oerhört få bilder, det är märkligt - ska försöka bättra mig på den punkten faktiskt. Tycker det är himla roligt att blogglusten börjar infinna sig igen & jag upptäckte precis att jag haft moathemoses i lite över sex år nu, wow. 

 

Annars då: De senaste två dagarna så har jag varvat Vapen & Ammunition med Du & jag döden samtidigt som jag förbereder mig på att kriga efter biljetter inom närmaste dagarna då Kent kommer spela i Östersund i Oktober & det missar jag inte för allt i världen. Annars så fotograferar jag för fullt nu, kikar på anime, läser manga, tar promenader längs badhusparken, lyssnar på oerhörda mängder musik, längtar efter solsken, asfalt & varma sena nätter, peppar inför ett riktigt konsert-år; kent, bråvalla, markus krunegård, storsjöyran är väl det mest väsentliga just nu, men så är jag sugen på placebo, monsters of rock, skogsröjet. To much events, so little time and money. #ilandsproblem. Längtar efter vad som komma skall helt enkelt! Och avslutar med att säga: Tycker det är så roligt att det fortfarande är en del av er som fortfarande kikar in här dagligen trots att det ekat tomt ett bra tag nu, det ska bli ändring på det nu! Ciao for now!

Så, efter tjugosex år tillsammans så har nu Kent beslutat sig för att gå skilda vägar efter 2016. Wow. Jag blev lite chockad över att min reaktion var så himla stark, att det skulle kännas såhär mycket. Jag har så fruktansvärt mycket minnen, känslor & ögonblick kopplade till detta band så ni anar inte.

 

Det var nog tack vare min pappa som jag upptäckte Kent. Tidigaste minnena är familjesemestrar då Kent flitigt strömmade ur bilstereon. Jag minns hur jag & min syster Maja lyssnade på FF och försökte komma med underfund vad tjejen i låten faktiskt sjöng, vilket jag nu såhär i vuxen ålder vet är tellement loin de ce monde. Men för en liten tioåring som inte alls begrep, så hittade man på en helt egen mening istället - det är månens sekund. Jag minns under skilsmässan så var Du & Jag döden min allra bästa vän. Jag minns när allting var så nytt och fumlandes mellan mig och Emil, hur jag blygt & försiktigt frågade om han kunde lägga in Kent-låtar i min mobil. Hur vi sedan dansade och vandrade i snön till Columbus. Jag minns 2008 när de spelade här på Storsjöyran. Jag var ensam i ett hav av vilda människor, luften gick ur mig, det blev svart och jag bärdes bort därifrån. Jocke Berg stannar upp på scenen i vad jag uppfattar som någon sekund och säger något i stil med "nu var det någon som gjorde illa sig". Han uppmande folk att vara försiktiga, ta det lugnt. Jag minns inte exakta orden, jag minns bara hur varm jag blev. Jag minns när jag skrev så himla mycket på mina noveller och hur mycket av inspirationen och stämningen kom från deras album, som spelades väldigt flitigt under den tiden.

 

Alltså. Järnspöken. Mannen i den vita hatten (16 år senare). Klåparen. 400 slag. Du var min armé. Romeo återvänder ensam. Ingenting någonsin. Utan dina andetag. Sundance Kid. Pärlor. Dom andra. Socker. FF. Dom som försvann. Berlin. Ingenting. Columbus. Det finns inga ord. Skisser för sommaren och så många till. Det är kärlek. Idag släppte de Egoist som jag redan hunnit lyssna på ett ex antal gånger vill jag lova. För mig så är just albumen Vapen & Ammunition och Du & Jag döden såna mästerverk. Turligt nog så kommer nu en sista turné och jag blev alldeles lyrisk när jag såg att Östersund var en av städerna, så det är ju givet att jag kommer slåss om biljetter dit. Men funderar även på att försöka uppleva deras allra sista konsert, som kommer vara i Stockholm i December, vilken dröm, vilken känsla. 

 

Detta kom lite som en käftsmäll som lämnat mig golvad. Har en massiv klump i halsen men försöker tänka att jag fick de här åren, fick de här ögonblicken, fick känna så mycket fint & musiken kommer ju alltid att finnas kvar, det vet jag ju.