19 | Det finns inga ord för det på det här jävla språket

Och så var det över. I lördags så bevittnade jag och Emil den allra sista konserten, tillsammans med trettioåttatusentrehundra likasinnade människor, som alla var där för samma sak, för att ta avsked. Det har varit gråtfest och vemodigt men det har också varit fint och magiskt. Grabbarna har lämnat oss med ett riktigt musikarv. Så mycket händelser, minnen, tankar och känslor som jag förknippar med det här bandet, det kanske därför det känns så mycket som det gör just nu. Jag har sagt det förr, men säger det igen: 
Tack för att ni gav soundtracket till mitt liv och allt jag någonsin känt. Tack för allt. Jag älskar er.



Namn:
Kom ihåg mig?
E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
bloglovin

Moa Hansson heter jag. En hårdrockstjej på tjugotre år som just nu är bosatt i Östersund med min sambo Emil.

Mitt största intresse är att fotografera och det gör jag med min Canon EOS 70D. Även musik, film, anime, manga och att skriva ligger mig nära hjärtat. I denna blogg kommer jag skriva om mina tankar, drömmar, visioner och åsikter. Och mer därtill. Allt som gör moa till moa. Min hemsida: moahansson.se