Bråvalla Festival Recension.

Och så var man hemma från Norrköping och Bråvalla Festival! Klockan tre inatt så var vi äntligen framme i Strömsund igen efter nästan tolv timmars bilresa, ni kan ju gissa att jag är ganska öm och slut just nu alltså. Men festivalen då? Hur var den?! Jo, det ska jag berätta! Detta kommer att bli ett oerhört långt inlägg om precis hela torsdagen, så cred till den som faktiskt orkar läsa igenom allting, haha! 
 
Redan på onsdageftermiddag började bilresan ned mot Norrköping, den här gången var det jag, Emil, pappa och Lena som åkte ned tillsammans. Vi kom fram klockan fyra på torsdagsmorgonen och hamnade på en riktigt bra camping några kilometer från festivalområdet; mycket nöjd över det faktiskt. I bilen hade vi med oss ett tält som var menat till mig och Emil och jag måste säga det att jag var sjukligt skeptisk till detta först, eftersom jag har utvecklat lite utav en fobi för att sova i tält, pågrund av tidigare erfarenheter. Men den här gången var det helt annorlunda. Ett riktigt stort tält, mycket plats, sovsäckar, madrasser, varmt och superbra! Det var verkligen hur mysigt som helst ju, så fobi borta, haha! Man slockande ganska tidigt också kan jag lova.
 
Vi fick några timmars sömn, så när vi vaknade klockan nio så kände jag mig mer död än levande! Det kändes verkligen som att jag hade hårdfestat dagen innan och var super bakis, haha! Och som grädde på moset så har jag tydligen blivit välsignad med hösnuva också! Ingenting jag känt av tidigare år, men just då, på den gräsiga campingen så blev det riktigt jobbigt ett tag. Rinnande & kliande ögon, en näsa som rann och ett humör som bara gick nedåt; inte okej alls. Vid tolvtiden så började vi gå de sex kilometrarna som var till festivalområdet, och det var här som jag började bli lite mer peppad över vad som komma skall. Det första jag hör och ser på avstånd när vi kommer fram utanför festivalområdet är Eldkvarn och då fick jag allt spring i benen och kände att "nu jäklar är det festivaldags!" Precis när vi kom in efter biljettkontroll så slutade Eldkvarn att spela, men det var lugnt för mig, eftersom precis då började mitt efterlängtade band spela, ett band som var en bidragande faktor till varför jag ens åkte till festivalen.. Nämligen Rival Sons!
 
Alltså. Det här bandet är ju så fantastiskt bra att jag inte vet vart jag ska ta vägen. Sångaren Jays röst är verkligen ouf ot this world. Bästa låtarna med Rival Sons var; Get what's Coming, Wild Animal, Keep on Swinging, och Pressure and Time. Men den absolut bästa med dem var min favoritlåt Jordan. Helt fantastisk och jag hade rysningar längs ryggraden och ståpäls på armarna mest hela tiden!
4,5 plus av 5 möjliga till detta otroliga blues-rock band! Och det här är ett tips till er allihopa, lyssna på Rival sons, ni blir inte besvikna!
 
Hursomhelst, klockan fyra började australienska rock-bandet Airbourne spela. Stod nästan längst fram där under de två första låtarna och kunde inte hjälpa att bli alldeles till mig utav killarnas härliga energi. Det var högt, härligt och igenkännande! Dock så tyckte jag inte att deras ljud var sådär superbra, utan det blev som en ljudvägg; det brusade i öronen liksom och instrumenten smälte lite ihop tyckte jag. Så vi gick därifrån och passade på att vila i det blåröda cirkus-tältet som fanns på området. 
 
Klockan sex började svenska heavy-metal bandet Ghost spela. Jag var riktigt skeptisk till detta band, eftersom av det jag hört tyckte jag inte så mycket om. Det finns både ris och ros att dela ut till dem, men jag måste säga att såhär i efterhand så fanns det faktiskt ett par riktigt bra låtar! Bästa med Ghost var definitivt; Infestissumam, Per aspera ad Inferi, Year Zero och Secular Haze. Tycker att Ghost är sjukt läskiga, vilket är lite meningen antar jag. Att inte veta vilka som döljer sig bakom maskerna och att de ser ut som de gör, det blir liksom otäckt. Sångaren Papa Emeritus II och de andra medlemmarna som kallas nameless ghouls ser ut som en blandning av Nazgul från Sagan om Ringen och Den hornkrönte i filmen Taran och den magiska kitteln; scary! Hursomhelst får Ghost 3,5 plus av 5 möjliga.
 
Efter detta blev det ännu en paus och det blev riktigt dåligt väder; spöregn. Så vi passade på att gå tillbaka till tivoli-tältet och vila ut oss lite. Efter ett tag gick jag och Emil till den gröna scenen för att få en glimt av amerikanska rockbandet Paramore. Jag har aldrig riktigt gillat dem sådär mycket, utan tyckt att de haft någon bra låt bara. Vi såg fyra låtar och måste säga att Misery Business och Decode var riktigt roligt att höra live; cred!  Sångerskan Hayley Williams har verkligen en skön energi på scen. Minus att rösten lät väldigt falsk på vissa ställen dock. Efter det var det dags för In Flames. Och jag ska fatta mig väldigt kort om detta. Jag klarar inte riktigt av detta band; tycker att allting låter som en enda lång låt och det blir himla tråkigt allting. Så jag vilade igen och började peppa till Rammstein istället; much more fun.
 
Men nu hörni! Nu kommer vi till den riktiga orsaken till varför jag köpte min festivalbiljett redan i oktober förra året: Rammstein! Mitt älskade favoritband. Jag och Emil ställde oss först långt fram till höger av scenen (då vi var på den vänstra sidan i Berlin då vi såg dem). Men vi hamnade allt längre bak eftersom det blev alldeles påtok för trångt där framme. Istället hamnade vi precis framför det första stängslet, snett till höger. Det här var första gången någonsin som jag inte hade en kamera, väska eller någonting med mig; det var bara jag. Så jag kunde fokusera mer på konserten den här gången, utan att se den via en kamera så att säga. Rammstein öppnar upp med Ich tu dir Weh med Till Lindemann som förs ned från taket och ned på scenen. Det är explosioner, det är raketer, det är eld, det är Rammstein. Jag känner att jag inte kan gå igenom exakt vad som hände, det är påtok för mäktigt och fantastiskt allting. Om jag måste välja låtarna jag tyckte var bäst så var det Wollt ihr das Bett in Flammen sehen, Keine Lust, Mein Teil, Wiener Blut, Du riechst so gut, Bück Dich, Sonne och Pussy. Detta var sjätte gången som jag såg Rammstein och de lämnade mig golvad; total eufori. De är verkligen världens bästa liveband med den mest spektakulära scenshowen som finns. Älskade varje minut av det. 5 plus av 5 möjliga.
Postat av: Sofie

2013-06-29 @ 16:31:39 URL: http://themusicneverstops.blogg.se

Åååhh aviis!!




Namn:
Kom ihåg mig?
E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
bloglovin

Moa Hansson heter jag. En hårdrockstjej på tjugotre år som just nu är bosatt i Östersund med min sambo Emil.

Mitt största intresse är att fotografera och det gör jag med min Canon EOS 70D. Även musik, film, anime, manga och att skriva ligger mig nära hjärtat. I denna blogg kommer jag skriva om mina tankar, drömmar, visioner och åsikter. Och mer därtill. Allt som gör moa till moa. Min hemsida: moahansson.se