Iochmed denna låt och detta fantastiska band så kickar jag igång med ett par cider, vänner och fint. Living the life!

Så, idag har jag faktiskt blivit fotograferad av min fina vän Carro. Och jag tänkte att jag kunde visa er lite behind-the-scenes-bilder, wuho! Kan ju visa er det färdiga resultatet lite senare. En rolig dag har jag haft iallafall. Ciao for now!

 
Även att Carro hamnade på ett hörn här. Finaste vännen!
 

Det är som såhär att jag är med i en intervju hos fina Emma idag! Klicka på bilden för att ta er dit.

Jag tror inte jag berättat för er vad jag använder för att hålla mitt hår rött. Så, tack vare Mimmi här uppe, så får ni veta det nu, haha! Jo, ni ser det på bilderna här nedanför. På den första bilden ser ni hårfärgen jag oftast använder; Wella Viva, vilket ni hittar på de flesta mataffärer faktiskt. Sedan den andra bilden är en annan hårfärg jag använder ibland. Och det är då Poppy Red toning, och den hittar ni här. Sedan har vi hårinpackningen Revlon nutri color creme 600, vilket kan vara bland det bästa jag någonsin köpt. Och hårinpackningen hittar ni här. Så, där har ni svaren! 

Och jag tycker det är så himla roligt att höra att ni gillar mitt hår och hårfärgen. Får ganska många såna här kommentarer, så jag kände att det var dags att göra ett helt inlägg om det. Men återigen, tack för alla ord, mina fina. 
   
Och det ska det väl bli ungefär såhär då:

Idag träffade jag Linn för första gången på över en månad och ni förstår inte hur uppskattat det var. Jag känner direkt att allt blir så himla mycket lättare med denna människa vid min sida. Att det finns en människa som faktiskt förstår precis vad som försigår i mitt huvud och som kan säga att hon vet hur det är. Nu har vi känt varandra i ett och ett halvt år, och hon har blivit en sådan stor del utav mitt liv. Älskade Linn. Bästa vän. Tack för allt du gör, tack för allt du är. Jag älskar dig så.

Lights will guide you home
And ignite your bones
And I will try to fix you
- Coldplay.

Jag har spenderat en hel del tid till att fundera över bloggandet nu. Och jag har väl mer eller mindre kommit fram till att jag ska göra en ny blogg. Ny blogg, nytt namn, ny design. Orsak? Jag känner att jag inte riktigt gillar namnet moathemoses. Jag kom på det för tre år sedan och jag känner att förändring är bra. Eller är det? Jag skulle ljuga om jag sa att jag var helt hundra säker på detta, för det är jag absolut inte. Jag har kommit långt med den här bloggen. Jag har lyckats hamna på första plats över rockkategorin på bloglovin. Jag har trehundratrettiosex människor som tycker att jag är värd att följas. Jag har lagt ut mycket pengar på den här bloggen. Även alla bilder, alla inlägg, alla minnen. Det är svårt det här.

Vad tror ni? Skulle ni följa mig till den andra bloggen? Borde jag ha kvar denna? Åh. Jag vet inte. Funderingar.

På bilden ser vi två av mina bästa vänner Carro och Frida. Detta är från i somras då jag fotade mest varje dag. Motivationen och inspirationen var på topp. Jag träffade vänner mest varje dag, som då stod modeller. Nu har det gått flera månader sedan jag ordnade en fotografering och fybubblan vad jag saknar det. Jag har så många idéer men jag saknar människor som kan göra idéerna till verklighet. Idag är en sådan dag då jag saknar fotandet, och mina vänner med för den delen. Jag måste börja våga mer igen. Våga fråga, våga träffa nya människor. Våga mera.

Igår var det inte bara en sorgens dag efter Heath Ledger. Igår var det även två månader kvar tills jag ska göra min femte tatuering! Den här tatueringen har jag velat göra i flera år, men har som inte vågat. Jag har helt enkelt varit rädd att det inte ska passa mig. Jag har fått höra att det är en mer maskulin tatuering. Tänk om jag skulle ångra mig? Jag har fått höra att motivet är väldigt originellt och många redan har det, så varför ska jag göra det?

Jag känner att jag vill ha denna tatuering lika mycket nu som nittonåring, som jag gjorde som fjortonåring. Sedan tycker jag absolut att en kvinna kan bära upp dessa tatueringar, varför skulle jag inte kunna? Sedan det här med originellt... Jag har ett hjärta och stjärnor på handlederna. Och det är jag absolut inte först med, och det gör mig ingenting. Det kommer endast bli en stjärna, på min vänstra armbåge. Så får vi se om jag gör den högra armbågen vid ett senare tillfälle. Men så ser det ut iallafall och fybubblan vad jag längtar. Det här kommer bli bra, det vet jag. Ciao för now!

Idag är det fyra år sedan. Fyra år sedan jag, och resten utav världen, chockades svårt utav dödsbeskedet. Det känns jobbigt eftersom tiden går och man fortsätter leva i en värld då du inte finns. 2008 blir allt längre och längre bort.
Heath, du är min allra största inspiration i livet. Och ingen kommer nog någonsin förstå vilken skillnad du gjort i mitt liv. Inspirationskälla, favoritskådespelare, nummer ett. Jag saknar dig. Du ligger så otroligt nära hjärtat på mig, det tillhörde ju dig. För fyra år sedan förlorade världen en genialisk skådespelare och man. Du erövrade mitt hjärta och jag älskar dig.

Mina två hyllningstatueringar är bland de bästa jag någonsin gjort. Jag tänker på dig idag. Alltid. Älskade Heath.

Så var det dags att tipsa om fem stycken nya fina bloggerskor. Jag har fastnat för dem allihopa och jag tycker att de är oerhört intressanta. Grymma helt enkelt! Så det var rätt självklart för mig att de skulle få synas här.
Klicka på bilderna för att komma till respektive bloggerska. Jag lovar, ni kommer inte att ångra er. Ciao! 

Okej. För första gången på länge så är jag så himla stolt över mig själv. Jag säger inte de ordena allt för ofta, men igår och även idag, har varit såna dagar. Som jag berättat om förut så köpte jag ett promenadband för ungefär två veckor sedan. I början var det jobbigt, jag använde det knappt. Hittade ingen motivation. Jag tror jag använde det tre gånger under två veckor, vilket inte är så himla mycket. Men igår. Igår så tog jag mig i kragen, slog på Rammstein som är den ultimata motivations-musiken. Så gick, sprang och joggade jag en hel timme. Utan att sluta, alls.

Och herregud, vad slut jag var när det gått en timme. Men det kändes så himla, himla bra också. Att jag satte upp ett mål och faktiskt lyckades med det. Så jag somnade med ett leende på läpparna igår. Sedan kommer vi till idag, jag känner träningsvärken. Och då bestämmer jag mig återigen för att slå på Rammstein i högtalarna och klev på promenadbandet. Även denna gång så lyckades jag en hel timme, utan några som helst tankar på att kliva av.

I mitt huvud så plockade jag fram bilder på den personen jag vill vara. Den riktiga Moa. Och då blev det som mycket lättare. Så just nu sitter jag här, alldeles slut och svettig och känner mig som världens bästa människa. I love it! Så, jag börjar nu på allvar. 78 kilon väger jag nu. Målet just nu är att gå ned tio kilon. Jag vet att tio kilo är väldigt mycket och att det kommer att ta tid, men jag har iallafall påbörjat min resa. Och jag vet att jag klarar det. Du kan, Moa!

Igår stod det ganska klart att jag måste skaffa hjälp. Jag lyckades bryta min distans-bubbla och stack iväg på min fotolektion. Hjärnan förstörde för mig. Den lurar mig. Den talar om för min kropp att jag ska vända om, att jag inte klarar av det. Den gör min kropp dålig. Jag får ont i magen, den där kniven som gröper ur innehållet. Min puls höjs, jag börjar kallsvettas. Hela kroppen gör ont. Jag sätter mig på bussen, och ser nyfikna ögon på mig. Jag försöker att smita förbi längst bak i bussen. Jag kommer fram till skolan, måste ta några andetag innan jag går in. Försöker förbereda mig så bra som det går. Kommer fram till lektionen. Jag står utanför dörren till klassrummet, och där tar det stopp. Jag kan inte förmå mig själv att gå in. Där inne väntar min största fobi. Min största rädsla. Det värsta jag vet. Ett litet, tyst klassrum fullt med människor.

Jag blir tvungen att sätta mig utanför på bänken. Jag försöker att sysseslsätta min hjärna med annat. Kolla på telefonen. Kolla bilderna i min kamera. Jag kollar på klockan säkerligen femtio gånger under den där kvarten. Men tankarna försvinner som aldrig. Jag vet att jag är tvungen att gå in dit. Tillslut kommer läraren ut och vi ska ha genomgång. Genomgångar är det absolut svåraste för mig. Eftersom det betyder att det är alldeles tyst, det enda som kommer höras är läraren. Det är för lite ljud för mig. Det är nämligen så att jag stortrivs i en stökig miljö. Där folk pratar högt, skriker, vadsomhelst. Bara det låter. För då slipper jag tänka på mig själv, och då slappnar jag av. Och på genomgångar är det dötyst. Jag klarar inte av det. 

Så jag blir tvungen att gå ifrån klassrummet då det blir för tyst. Vågar inte riktigt gå in igen. Läraren kommer ut och försöker peppa mig, och få in mig i klassrummet igen. Till min lättnad så skulle vi då börja kolla på en film. Då blir jag alldeles avslappnad och jag blir till vilken person som helst. Ångesten och paniken blir som bortblåst. För film betyder att det är mycket ljud och alla är fokuserad på just filmen. Då lyckades jag sitta kvar i klassrummet i nästan en halvtimme, utan några som helst tankar på att gå ut därifrån. Somsagt, är det mycket ljud så slipper jag koncentrera och tänka på mig själv.

Jag vet att jag egentligen borde tänka att jag var bra som klarade av det. Men jag klarar inte av att ha det såhär varje dag. Att behöva kämpa såhär mycket varje dag. Det tar på mina krafter och livet borde faktiskt inte behöva vara såhär svårt. Varför är det så svårt? Varför ska det behöva vara såhär för mig? Jag vet att det har mycket med min rädsla att göra bort mig. Att jag gör fel. Att jag ska vara fel. Sedan vill jag inte att de ska se mig, inte titta på mig. Se allt som är fel. Mitt obefintliga självförtroende gör det nästintill omöjligt att ens vara kring människor med andra ord. Det är inte lätt.

Jag bestämde mig för tre stycken vinnare idag, istället för två. Så här har vi dem. Jag fastnade för alla tre eftersom de alla har någonting jag är intresserad utav. Välförtjänta vinnare, helt enkelt. Kika in, ni kommer inte ångra er!