Ja, så var det valborg, då. Blev tyvärr inget Sundsvall för mig igår, då min ekonomi sade ifrån. Så, istället
så blir det till att festa till med världens finaste pojke, och gänget. Vilket inte alls låter helt fel. Med detta
ville jag väl mest berätta att jag lever, och att jag inte har någon som helst energi kvar till bloggen. Den får
ligga på is tills vidare. So, until we meet again - take care! Även en kärleksattack på bilderna här ovanför, åh.

Jag har precis vaknat upp ifrån en sådan fin, dock sorglig dröm. Det handlade om Heath Ledger.

Jag åkte i någon slags tidsmaskin, och lyckades komma till några år före han blev känd. Jag hamnade på någon
slags gammaldags klubb, och där satt han med några konstiga typer, och drack öl. Han såg olycklig ut. Direkt när
jag såg honom, så blev jag så till mig. Jag ville gråta, springa dit, vara i hans famn, och berätta hur stor skillnad han hade gjort i mitt liv. Men, det gick ju som inte, då han inte hade gjort några av hans filmer än. Han var ju som vem som helst nu. Jag ville visa honom min tatuering. Att han betytt så mycket, att jag hade förevigat hans namn på min kropp. Men, tatueringen var borta! Jag fick ögonkontakt med honom. Och där, och då, så kunde jag inte vänta längre.

Jag gick till deras bord. Heath och killarna kollade på mig. Killarna skrek, och sade åt mig att gå därifrån. Heath
vände sig bara om. Han brydde sig inte. Återigen, han såg så, så olycklig ut. Men jag gav inte upp.

' Jag vill prata med Heath. ' Så sade jag. Och killarna, och Heath, stannade upp och kollade på varandra.
' Hur vet du vem jag är?' sade Heath, och hade nu rest sig upp. Han stod precis framför mig.

Jag sade att jag vill gå ifrån klubben, och prata där utanför. Och, det gick han med på. Men det syntes
i hans ögon att han var misstänksam. Vi gick en liten bit ifrån klubben. Det var skinande sol ute.

' Vad har du i väskan? ' frågade han misstänksamt. Jag öppnade den, och visade. Jag hade ett anteckningsblock,
min systemkamera och ett stort kollage. Han undrade vart jag hade köpt kameran, för en sådan hade han aldrig
sett förut. Kan ju tillägga att det här var cirka år 1990, och då var ju min systemkamera 'före sin tid'. Och, det
var där jag förklarade för honom vart jag kom ifrån. Han blev eld och lågor, och efter ett tag så skrattade han bara.
Han trodde mig inte. Han vände sig, och började gå. Jag blev frustrerad, och försökte tänka ut hur han skulle tro mig.

' Jag vet att du heter Heath Ledger. Och jag vet att din största dröm är att bli skådespelare. ' skrek jag. Han stannade.

Han kom mot mig igen. Tydligen så hade ingen vetat om att han ville bli skådespelare, förutom han själv. Han
hade inte berättat det för någon. Han började bli mindre misstänksam. Jag sade att jag hade någonting att visa honom. Vi satte oss på ett lågt hustak (don't ask me why). Och, där tog jag upp mitt stora kollage. Fullt med bilder
på honom. Bilder på hans filmer. Bilder på hans fru Michelle Williams. Och tillsist.. Bilder på hans dotter Matilda.
Jag berättade inte vad som skulle hända honom den 22 januari 2008. Det kändes inte rätt. Att få veta då man
ska dö. Nej, jag ville berätta allt det positiva. Alla hjärtan han rörde. Hur mycket han hade inspirerat mig, och andra.

Jag var rädd att han skulle bli rädd, och sticka. Men, han stannade. Och han tittade noga på alla bilderna. Och, han log. Världens finaste leende. Han var så glad, och tacksam för att jag hade kommit dit. Han hade tänkt länge på
att ge sig in i skådespelarvärlden, men han trodde inte på sig själv. Men, efter att han hade pratat med mig, så
hade hoppet tänts igen, sade han. Det var nästan dags för mig att åka, men det var då jag kom på det. Min tatuering! Jag ville så gärna att han skulle se den. Jag försökte känna och se, ifall den fortfarande var borta.

Till min lycka, så var den där nu. Den hade börjat synas mer, och mer för varje minut spenderad med Heath.
Som ett bevis, på att jag verkligen älskade honom. Jag sade att jag hade en sista sak att visa. Och, jag lät honom
ta av mitt linne. Jag vände mig om, och visade mitt skulderblad. Och där var det. Hans namn. Heath, i kursiv text.

Han blev alldeles till sig. Han tittade in i mina ögon. Båda två var så nära att börja gråta. Han var tvungen att titta
en gång till. Sedan så omfamnade han mig, och höll mig i sin famn länge. Han kysste mig på kinden, och sade tack.

Sedan så var jag hemma, och jag vaknade. Herregud, vad jag gråtit medans jag skrivit detta för er. Det var så
himla fint. Samtidigt som jag går sönder, för det är så sorgligt. Heath. Jag älskar dig. Och jag saknar dig, så, så.

Och han såg ut ungefär såhär i drömmen. älskling.

 

Idag ska jag träffa min människa. Efter nästan en månad utan henne, åh. Längtaaa attack!

Jag har ägnat de senaste tre åren med att isolera mig. Jag vill inte att folk ska se. Se allt som är fel. Och, nu när
jag tänker tillbaka på det, så gör det så ont. Det är tre år jag aldrig kommer att få tillbaka. Så mycket som jag
har missat, och aldrig kommer att få igen. Är det värt det, Moa? Jag har en tjugokilos övervikt, som måste bort.

Annars kommer det att fortsätta i samma mönster. Och, jag vill inte titta tillbaka på mitt liv, och känna att jag
kunde ha gjort mer. Att jag kunde vara mer. Och, det är bara jag som kan göra det. Men, det är så himla, himla
svårt. Jag vet inte ens i vilken ände jag ska börja. Det känns så övermäktigt, och alldeles för långt borta.

Känns som att jag bär runt på en stor rock hela tiden, och under den, finns den riktiga moa. Måste bli av med den.

En mycket ovanlig bild, då jag knappt har smink, wuh! Iallafall. Stekande sol, och molnfritt idag med. Så, idag hittar man mig i en solstol. Fick faktiskt lite färg på skinnet igår, och jag som har så, så svårt för det, då jag är för himla blek. Geez.

Jaja. Kan väl även passa på att tacka för alla fina kommentarer och alla nya besökare som tittat in! Alltid lika roligt.

Har precis kommit hem efter en påskmiddag hos min morfar. Blev en hel del fint, prat och sedan middagen då, som bestod av potatisgratäng och fläskfilé, hur jäkla mums som helst! Är så glad då jag får vara med min morfar.
Den finaste och starkaste människan jag känner. Fick till ett kort på honom, som jag är så, så nöjd över. Ni ser, ju.

 

Åh. En skinande sol, en kall cola i handen och Poison som strömmar ur högtalarna. Tror ni jag är glad eller?! Så, nu ska jag placera mig i en solstol, och riktigt njuta utav dagen. Sedan väntas påskmiddag och promenad. Glad påsk, va!

Håh, vilken himla fin pojkvän man har alltså! Bilder sedan Emil fick agera androgyn/transa i en photoshoot.
Bilderna är tagna och redigerade av finaste carro. I just love it! Kika in hos henne för ännu mer magiskt!