The point of no return.
Jag blir tvungen att sätta mig utanför på bänken. Jag försöker att sysseslsätta min hjärna med annat. Kolla på telefonen. Kolla bilderna i min kamera. Jag kollar på klockan säkerligen femtio gånger under den där kvarten. Men tankarna försvinner som aldrig. Jag vet att jag är tvungen att gå in dit. Tillslut kommer läraren ut och vi ska ha genomgång. Genomgångar är det absolut svåraste för mig. Eftersom det betyder att det är alldeles tyst, det enda som kommer höras är läraren. Det är för lite ljud för mig. Det är nämligen så att jag stortrivs i en stökig miljö. Där folk pratar högt, skriker, vadsomhelst. Bara det låter. För då slipper jag tänka på mig själv, och då slappnar jag av. Och på genomgångar är det dötyst. Jag klarar inte av det.
Så jag blir tvungen att gå ifrån klassrummet då det blir för tyst. Vågar inte riktigt gå in igen. Läraren kommer ut och försöker peppa mig, och få in mig i klassrummet igen. Till min lättnad så skulle vi då börja kolla på en film. Då blir jag alldeles avslappnad och jag blir till vilken person som helst. Ångesten och paniken blir som bortblåst. För film betyder att det är mycket ljud och alla är fokuserad på just filmen. Då lyckades jag sitta kvar i klassrummet i nästan en halvtimme, utan några som helst tankar på att gå ut därifrån. Somsagt, är det mycket ljud så slipper jag koncentrera och tänka på mig själv.
Jag vet att jag egentligen borde tänka att jag var bra som klarade av det. Men jag klarar inte av att ha det såhär varje dag. Att behöva kämpa såhär mycket varje dag. Det tar på mina krafter och livet borde faktiskt inte behöva vara såhär svårt. Varför är det så svårt? Varför ska det behöva vara såhär för mig? Jag vet att det har mycket med min rädsla att göra bort mig. Att jag gör fel. Att jag ska vara fel. Sedan vill jag inte att de ska se mig, inte titta på mig. Se allt som är fel. Mitt obefintliga självförtroende gör det nästintill omöjligt att ens vara kring människor med andra ord. Det är inte lätt.
Nu är det nog.
Nu gäller det. Iår är året då jag blir av med mina hjärnspöken och min ätstörning. Jag tänker inte tillåta att detta beteende styr mitt liv längre. Så mycket som jag missat. Så mycket som jag ångrar. Så mycket jag kunde gjort annorlunda. Det var för snart fem år sedan som det verkligen började. Mina föräldrar skiljde sig, och det var då min syn på mat förändrades. Jag åt ingenting. Jag gick ned i vikt och missade ett halvår utav skolan. Ingenting betydde för mig längre. Jag var så himla ledsen, hela tiden. Jag åt ett mål om dagen, oftast bara middag. Ibland blev det ingenting alls. Jag minns det så himla väl. Jag med mina 167 centimeter och vågen visade mig femtio kilon. Jag var verkligen liten. Jag började göra illa mig själv, och blev ännu mer sluten från omvärlden. Allt som allt så missade jag ett halvår av mitt åttonde år i skolan. När jag började mitt nionde år så blev skolan lättare. Jag började ta tag i mina rester, osv.
Här är två bilder där jag hade börjat våga äta igen, och gick upp lite i vikt igen. 
Det var även här som jag träffade min älskade Emil. Så det är mycket tack vare honom som jag faktiskt klarade av det. Jag började äta mera och började helt enkelt njuta utav livet. Jag hade fina vänner och världens finaste pojkvän vid min sida, så allting började klarna för mig igen. Den lyckan räckte inte länge. I maj 2008 så rasade min värld sönder och samman, och jag känner att jag inte behöver gå in på vad det var som faktiskt hände. Men jag blev förstörd. Det var inte mycket kvar av mig. Den här gången så reagerade jag helt tvärtom än vad jag gjort året innan. Nu blev mat min allra bästa vän. Jag spenderade oerhörda summor på onyttigheter, vilket tillslut ledde till viktuppgång. Jag kunde äta tre middagar direkt efter varandra. Och precis likadant dagen efter. Det var groteska mängder med mat.
Här har vi tre stycken bilder från 2010. Jag tror jag vägde ungefär 70 kilo här. Det syntes mest på magen och kinderna.
Det här beteendet är med mig även idag, och det har lett till att jag gått upp närmare tjugonio kilon sedan 2008. På ett sätt så var det behövligt att jag gick upp i vikt då jag var så underviktig innan. Men det har gått alldeles för långt. Jag har nu ett bmi som är på övervikt och ett självförtroende som är obefintligt. Just nu så ligger min vikt på 79 kilon och jag är 167 cm lång. 79. 79? Hur i hela helvete kunde jag låta det gå såhär långt? Nu vill jag heller inte att ni tar det här fel. För jag tycker att kurvor är någonting utav det finaste som finns. Men inte när man har "skapat dem" själv.
Jag är inte naturligt kurvig, alltså. Iallafall, så vill jag påbörja ett hälsosamt och sunt 2012. Jag har köpt ett promenadband. Jag har slängt allt onyttigt här hemma. Jag har gett mig fan på att fixa det här, och bli den jag vill bli.
Här har vi tre stycken bilder från februari 2011. Här syns det tydligt på min mage. Även att jag har runt ansikte och mycket fett på armar och rygg här. Här vägde jag väl ungefär 74 kilon har jag för mig. Jag var oerhört olycklig. 
Det här är tre bilder som är tagna för ungefär tre månader sedan. Det första jag tänker på är hur stora kinder jag fått. Dubbelhaka. Det här är de värsta bilderna jag någonsin sett på mig själv, så det gör oerhört ont att visa dem för er. Det känns pinsamt. Hemskt. Att jag låtit det gått såhär långt. Det här är orsakerna till varför jag alltid bär halsduk, eller alltid har händerna för min mun om jag ska skratta eller prata. Jag vill inte att människor ska se. Se allt som är fel.
Här väger jag som idag, 79 kilon.
Jag vill inte se ut såhär längre. Jag vill inte vara såhär. Det här är inte jag. Det här är pinsamt.
Iallafall. 2012 blir året då jag måste gå ned i vikt. Det får inte fortsätta såhär. Och finns det någon vänlig själ där ute som känner igen sig i det jag skrivit och gjort någonting åt det, denna får gärna skriva till mig. Alla som har ett viktproblem egentligen. Jag vill höra era historier. Ge mig inspiration. Ge mig råd. Jag behöver all hjälp jag kan få.
Snart kommer ni att få se den riktiga Moa. Snart kommer jag bli av med denna vikt som håller mig tillbaka på alla sätt.
Give me reason, but don't give me choice.
Man ska våga bjuda på sig själv, right? Haha!
Help me find the good that's inside me.
Det visade sig att mitt blodvärde var riktigt bra, och att det var bra med mig. Jag ville faktiskt ha dåliga nyheter, så att jag kunde ta det här beteendet på allvar. Någonting i stil med att jag var tvungen att göra en förändring nu, annars var det försent. När jag sen fick höra att det var tvärtom så blev jag bara tyst. Fick dock veta att mitt BMI låg på övervikt. Gränsen är tjugofem. Jag hamnade på tjugoåtta. Och det borde ju egentligen vara en motivation, right?
Det blev det inte. Sedan dess har jag endast ätit pommes, mcdonaldsmat och pizza till middag. Jag har knappt ätit någon annat mat alls. Förra veckan så lyckades jag trycka i mig fem stycken chipspåsar på två dagar. Samma vecka så åt jag tre stycken ben&jerry glassar. Lägg sedan till ofantliga mängder cola och sådant dumt. Där har vi hur det sett ut för mig på senast. Jag vet inte vad det är som har hänt, som har fått mig att äta såhär. Jag vill ju inte, egentligen. Men jag måste. Det här beroendet är precis lika starkt som för en som röker, eller dricker. Får man inte det man vill ha, så blir man tokig. I det ögonblicket så finns bara mat, det onyttiga. Det är det enda som kan få mig att må bra just då.
Jag har nu lyckats gå upp tre kilon till. Jag vet inte alls hur jag ska göra längre. För orsaken till varför jag äter kommer ju alltid att finnas kvar. Och då är det inte så lätt. Samtidigt så har jag för "små" problem för en dietist. Och jag vet att jag inte kan klara av det här på egen hand. Jag ger upp alldeles för lätt. Någonting behöver jag, och jag behöver det nu.
Det är aldrig värt det.
Jag håller på att bli en människa som jag inte vill vara. Jag vill göra en förändring, men vet inte hur jag ska börja.
Någonting som varit i mitt huvud väldigt länge nu, är förberedelserna inför studenten. Som jag nämnt förut, så skulle jag ju ha tagit studenten i somras, men istället så har jag ju precis börjat mitt andra år på gymnasiet. Iallafall, så tänker jag ständigt på hur jag vill se ut på balen, och själva studentdagen. Just nu så är jag ganska så lättad att det är mer än ett och ett halvt år kvar, just för att jag är så himla osäker i mig själv. Jag skulle aldrig kunna gå på någon bal, ställa upp på kort i studentklänning osv, när jag tänker på hur jag ser ut idag. Aldrig, aldrig, aldrig någonsin.
Så, vad jag ville med det här inlägget är, att jag vill göra en förändring. Jag har aldrig i hela mitt liv fått höra att jag verkligen ser bra ut, tillexempel. Jag har hela tiden fått höra att jag är söt. Sött, runt ansikte. Söta, runda, ovala ögon. Och, på ett sätt är det väl roligt att få höra att man är söt. Men, det mesta som har med mig att göra, har också varit runt. Och, det är jobbigt. Jag har undvikit många sociala sammanhang, för jag vet att det inte är någon mening. En sådan sak som att träffa sina bästa vänner är oerhört svårt för mig. Just för att jag har de vackraste vännerna i hela världen, och jag vet att jag är ingenting som dem. Att jag kan känna att jag inte hör till bland dem, är oerhört svår. Vad kan de se i mig, då jag ser absolut ingenting? Det är jobbigt, att jag har en pojkvän, en sambo, som är nästan tjugofem kilo lättare än mig. Att stå bredvid honom är jobbigt, just för att det är sådana kontraster. Min Emil är världens vackraste människa, och vetskapen att jag inte kan vara fin för honom.. Det gör ont. Att jag inte kan vara nära människor, vara intim. För, att jag inte vågar. Det är mycket jag förlorar, tack vare att jag blivit som jag blivit.
Jag vill så mycket, men det blir som aldrig. Istället blir det några kilon mer varje månad, än tidigare.
Jag vet inte hur jag ska göra. Den där måndagen kommer aldrig, Moa.
What i've become.
Jag vill inte att de ska se mig. Se allt som är fel. Se allt som jag avskyr, och inte klarar av. Vi kom fram till, att jag är så himla, himla rädd över att göra bort mig. Jag är rädd för vad folk ska tycka om mig. Och, det är så himla rätt. Det är så. Om vi tar klassrummet tillexempel, jag jagar upp mig själv. Är helt inställd på att det ska gå dåligt, och det är klart att det gör det då också. Jag vill inte att mina klasskompisar ska se mig. Är rädd att de ska tycka illa om mig.
Samma om jag ska gå ensam på stan, eller gå ensam och handla på affären här nedanför mig. Jag möter ju flera, flera personer på vägen, och varje gång så måste jag dra upp tröjan, eller halsduken litelitelite över min haka. Jag måste täcka lite av ansiktet. De får verkligen inte se. Jag håller andan när jag går där. Blir yr. Vill bort. Ångrar att jag ens gick ut från första början. Jag kommer fram till affären. Är rädd för att göra bort mig. Dödsrädd att jag ska tappa någonting, välta någonting, ha med mig för lite pengar, eller vadsomhelst - Så rädd för att göra bort mig. Och, det här har gjort att jag inte sätter mig i sådana situationer där jag kan göra bort mig.Vilket betyder att jag mest stannar hemma. Mitt trygga, fina hem där det inte spelar någon roll hur jag ser ut, eller hur jag är.
Allt det här har att göra med att jag är så in i helvete osäker på mig själv. Avskyr hur jag ser ut. Avskyr hur jag är. Vill inte. Kan inte. Bort, bort, bort. Försvinn. Jag har övertygat min hjärna att jag inte klarar av någonting. Jag är för dålig. Jag tvivlar på mig själv, jämt. Jag minns då jag var självsäker, och faktiskt kunde kolla på mig själv och se någonting fint. Här sitter jag, plus tjugofyra kilo senare och klarar inte av att gå utanför min lägenhet.
Ingen får se. Ingen får se. Ingen får se.
Behind the mask.
Hade tänkt visa ett väldigt naket inlägg idag! Och när jag säger naket, så menar jag mig själv helt utan smink. Hur jag ser ut precis då jag klivit upp. Stora mörka påsar under ögonen, helt ofixat hår och nyvaken, helt enkelt. Men det är jag. För något år sedan så hade jag aldrig, aldrig visat mig själv såhär. Jag hade skämts för mycket.
Och här under har vi mig med minimalt smink. Lite foundation och mascara. För mig, så är det oerhört lite då jag brukar kleta på mig eyeliner, ögonskugga och glitter också varje dag. Men, med tanke på att jag är sjuk idag, så fick det bli så. Och, jag har börjat gilla mig själv mer såhär. Jag behöver inte min mask att gömma mig bakom. 
För, i vanliga fall så ser jag ju ut såhär. Eyeliner, mascara, glitter, ögonskugga. Sedan foundation, rouge och läppglans. Även väldigt stylat hår, med min älskade lugg. Det är såhär jag trivs bäst. Bakom min mask. 
Jag har lärt mig, att det är okej att vara alla dessa tre tjejer.
Stuck in reverse.
Å andra sidan, så är jag rädd. Jag vill så gärna övervinna rädslan med klassrummen, med alla människor. Jag är rädd för att panikattackerna ska bli värre. Jag är rädd att allt ska upprepa sig igen. Och, jag vet att det är precis det här tänket som gör att det kommer hända. Att jag är orolig, rädd. Jag tänker för mycket. Så, nu försöker jag släppa allting, och bara köra. Moa, du har precis klarat av ett helt år, med toppbetyg i vissa ämnen. Du klarar det här.
Big dreams.
Fick denna kommentar inatt. Av en anonym, såklart. Det handlar då om mitt inlägg jag gjorde för några veckor sedan. Att jag gjort min drömskådespelar-lista, till min roman. Den här personen verkar vara ironisk, och verkar inte förstå varför jag redan nu kommit på skådespelare? Och well, det hade jag tänkt förklara för er nu, då.
Det är såhär. Att jag har ju ansiktena utav mina karaktärer, i mitt huvud. Jag vet hur Gabrielle ser ut Jag vet hur Owen ser ut. Jag vet hur alla mina karaktärer ser ut, på ett ungefär. Och, den här listan jag gjort, gör det enklare för mig. När jag valde ut dessa skådespelare här nedanför, så får jag ju en ännu klarare bild utav mina karaktärer. Det blir som lättare för mig att skriva. Det har blivit, som att jag skriver för skådespelarna.
Ni kanske tycker jag är dum. Varför tänka på skådespelare, då jag inte ens skrivit klart romanen än? Varför tänka filmatisering, överhudutaget? Well, jag drömmer stort. Det är det här som får mig att fortsätta. Jag önskar så innerligt att lyckas, och jag försöker helt enkelt få min dröm att gå i uppfyllelse. Det här driver mig framåt.
Så, bara för det, så visar jag er dem ännu en gång. En favorit i repris. Pusss va, anonym!
Lucy Hale, som huvudkaraktären Gabrielle Matthews.
Gaspard Ulliel, som huvudkaraktären Owen.
Ralph Fiennes, som Gabrielles pappa Jack.
Winona Ryder, som Gabrielles mamma Diana.
Hugh Jackman, som Gabrielles morbror David.
Jeremy Sumpter, som Gabrielles kusin William.
Kate Hudson, som Davids fru/Williams mamma.
Aaron Johnson, som Gabrielles bästa vän Jason.
Harry Eden, som Gabrielles vän/Jasons bror Ryan.
Emma Stone, som Gabrielles bästa vän Sonja.
Ian Mckellen, som Gabrielles morfar Robert.
Helen Mirren, som Gabrielles mormor May.
Dreams.
Någonting jag börjat tänka mycket på nu, är vad jag vill göra framöver. Någonting som alltid kommer tillbaka är författare och fotograf. Och särskilt då festivalfotograf. Jag vill publicera mina romaner. Mina historier. Jag vill att folk ska läsa det jag skapat. Jag vill åka på festivaler, och fota artister. Bara jag tänker på det, så blir jag alldeles till mig.
Man ska göra någonting man älskar. Och jag älskar att skriva och fota. Och, det känns skönt att veta det redan nu.
Och, om man ska vara sån.. Så är jag förjävla bra på det jag gör också! Självförtroende ska man ha. Det är det som kommer ta mig långt, och få mig att lyckas. Jag vet att jag klarar det. Heja Moa.
Only time will tell if you can break the spell
The truth.
Istället för denna verbala misshandel. Ni skulle bara veta vad många fula ord som kretsar i mitt huvud varje dag. Hur mycket jag hatat mig själv. Viljat vara någon annan. Sett alla fel, men aldrig något rätt. Alla dessa hjärnspöken.
Så, det var fint att få ha två kort att vara någorlunda glad över.
Redhead.
Ja, så var man riktigt rödhårig igen, då! Gotta love it.
Drömmen känns längre bort än någonsin.
Jag tycker det är märkligt. Om man ser på dessa två bilder så ser jag ut som vem som helst. Inte alls så stor som jag säger att jag är. Jag ser normal ut. Det gör mig glad. Det är nog därför jag har hundratals såna här bilder. Min fina illusion. På ett sätt så blir jag lycklig av att titta på dem, för det är ju jag. Men, samtidigt blir jag alldeles galen, för. Det är inte på riktigt. Det har så mycket med vinklar att göra. Sträcka på sig, dra in. Jag ser ju inte ut sådär. Jag har precis tryckt i mig en chipspåse, på mindre än fem minuter. Och därmed känns drömmen längre bort än någonsin.
Look through my eyes.
Jag har nämnt det förut. Att jag haft sådana stora komplex över mina ögon. Jag fick en kommentar häromdagen, att mina ögon var groteskt stora. Konstiga. Stora påsar under dem, osv. Jag kan hålla med till en viss del, de är ganska så ovala, runda. Och jotack, jag har påsar under ögonen. Och ja, dem syns verkligen. När jag träffar människor, så är det ögonen de brukar kommentera mest, att de är stora, ovanliga och så, så fina. Och att min ögonfärg är to die for.
Ovanliga. Det ordet gillar jag. Du, anonyma, som skickade kommetaren, i ett försök att få mig ledsen.. Du misslyckades. För ungefär ett år sedan hade jag tagit åt mig. Men inte nu. För fan, mina ögon är ju riktigt jävla fina.
9 Kommentarer