Så var man hemma igen. Jag och min Emil åker nästan alltid hem på helgerna. Det har iallafall blivit så de fem-sex senaste gångerna. Jag kan förstå varför Emil vill vara här. Han gör alltid någonting när han är här. Är med sina vänner, träffar sin familj, mår bra. Men jag, jag mår inte bra här. Visst har även jag familj och vänner här. Jag träffar dem knappt dock. Så, så fort jag kommer hit så stänger jag in mig, och proppar i mig oerhörda mängder utav onyttigt. Idag var en sådan fredag.

Varje gång är det bråk. Varje gång är det dumt. Jag menar det när jag säger det; This city is bringing me down. Jag känner som nästan ingen koppling hit längre. Jag stannar hellre kvar i min fina lägenhet på Frösön och försöker klara av vardagen, än att misslyckas med den här hemma i Strömsund. Sådär, Moa. Nu vet du det tills nästa gång; Let Strömsund go.

Då var det måndag igen, och man förbereder sig för en tuff vecka. Jag har gått i skolan i fyra veckor nu, och det har varit lite frånvaro, men överlag så har det faktiskt gått väldigt bra. Men, det är just nu som jag känner av den där bubblan igen. Vill inte, orkar inte, kan inte. De orden snurrar runt i mitt huvud hela tiden, och när man får höra det så pass många gånger, så börjar man ju tro på det. Men, jag biter ihop och försöker mig på den här dagen ändå.
Som tur är, så börjar vi inte förrän halv ett, och då ska jag och Linn ha en redovisning. Jodå, det här fixar vi, Moa.

Någonting annat som varit extremt jobbigt för mig, är att sedan skolan börjat så har jag gått upp tre kilo. Jag borde inte ha blivit så chockad då jag såg det på vågen, med tanke på vad jag stoppar i mig hela tiden. Men, det förstörde mig verkligen. När jag frågat mina närmaste om det syns, så säger de att jag ser ut precis som vanligt. Men, jag känner det själv i kroppen. Segare, tyngre. Dumt. Och, det är just kinderna, hakan och låren detta har satt sig på.

Och, jag blir så himla frustrerad. Mat har varit min bästa vän i tre år nu. Då allt dumt började. Just nu känns det omöjligt att ändra på det. Ändra på sitt beteende. Ändra på mig. Allvarligt nu, vad ska jag ta mig till? Jag har testat gym, och det gav resultat - tills jag åt tillbaka allting jag gått ned. Det är maten som är boven här. Och, jag har inte kraften till att ändra maten, då den varit så pass viktig för mig så länge nu. En dietist? Personlig tränare? Hur fan gör ni, ni som har en ätstörning? För, det är ju exakt det det handlar om. Jag äter mycket, och dåligt. Flera gånger i veckan. Chips. Dipp. Glass. Cola. Pommes. Kebab - Just sådär ser en vanlig vecka ut för mig. Det förekommer varje vecka.

Och, varje gång jag är klar, så får jag världens ångest. Kroppen känns förstörd. Man är på gränsen till att spy. Vill bara få bort allt jag stoppat i mig. Men, jag vet att när jag väl får bort det, så fortsätter jag hetsäta. Blir förbannad då jag tänker på alla pengar jag spenderar i veckan, på det här. Pengar som hade kunnat gå till så mycket annat.

Okej. Ingen gillar ett deppinlägg såhär på morgonen. Eller överhuvudtaget. Men, jag är tvungen.
För vi fixar inte det här, Moa.

Såhär vill jag se ut, hela tiden. Det är nästan läskigt vad smink kan göra för mitt självförtroende. Tack älskade Carro, för att du fick mig att känna mig fin, för första gången på länge. Det är första gången jag själv tyckt jag varit vacker.

Ohmygod. Jag borde ha förstått det så fort jag såg flyttlassen här utanför. Vi har alltså fått nya grannar, och det var väl självklart att det skulle vara två småbarn med också? Hela den här helgen så har jag vaknat vid åttatiden, pågrund av att ungarna vrålskriker. Rätt ut, hur länge som helst. De stampar som några jäkla elefanter, och är helvilda. Jag kan tillochmed höra igenom väggarna då föräldern skriker att de ska lugna ner sig. Jag hör allt.

Nästan otroligt vad tunna väggar vi har i den här lägenheten. Jag får faktiskt lov att vara bitter, okej? I vanliga fall så älskar jag barn. Men inte klockan åtta på morgonen då jag precis blivit väckt utav ett, på andra sidan väggen. Även att grannen ovanför oss festar ungefär varannan dag. Hög musik, stampande ungdomar och party. Det kan hända på en tisdag, en torsdag eller en söndag. Närsomhelst. När helst personen känner för det. Det är så illa, att jag och Emil har kunnat sjunga med i låtarna. Vi har suttit och haft gissningslekar, om vilka låtar det kan vara. Tillexempel, jag vet att den här personen lyssnar på Veronica Maggios nya album, mest hela tiden. Och, efter det här, så kan jag alla låtarna. Det är illa. Åh. Jag var bara tvungen att få ut litegrann.

Idag så gillar inte jag människor, at all.

Vi har börjat med ett projektarbete idag, och det skulle såklart vara en gruppövning. Och, man måste vara i klassrummet. Hur fan ska jag fixa det här? Jag klarar inte av de trånga utrymmena, som är fullproppade med okända ansikten. Jag har visserligen gått i klassen i ett år nu, men pågrund av den här fobin, så har jag hamnat utanför. Så ja, meningen okända ansikten går att använda. Det är konsekvenserna för att klara av det här.

Jag känner som ingen riktig mening med att lära känna människorna mer. Det känns som att de redan har en ganska så klar åsikt om mig. Jag har blivit den konstiga tjejen, som spenderar dagarna på en bänk. 
"Varför sitter hon inte i klassrummet? Gud, vad konstigt."  Människor och trånga utrymmen utgör ett hot, som jag är säker på, kommer att krossa mig. Rädslan är precis lika verklig och skrämmande som vilken rädsla som helst. Hur fan ska jag göra när jag tagit studenten? När jag ska börja söka jobb, eller universitetet? Jag kan inte gömma mig mer då.
Hur ska jag någonsin klara av att ha ett riktigt, och vanligt liv?

Varför ska det vara så in-i-helvete svårt för? Jag vill också kunna. Jag vill vara som alla andra. Varför är jag så konstig? Sådant snurrar runt i mina tankar dagligen. Jag vill att någon ska förstå.

Den här sommaren så har jag försökt varva ned, från det höga tempot i skolan. Jag har försökt ge mig ut i sociala sammanhang, vilket har varit festivaler med tusentals besökare. Och, det har gått hur bra som helst.

Men, då man får panikattacker i sitt hem. Det som ska föreställa min fristad. När jag får panikattacker då jag bara är någon kilometer hemifrån. När jag får panikattacker medans jag har det trevligt, och är kring folk jag känner mig trygg med. Det förstår jag inte. På loppet av två veckor, så har jag haft fem, sex stycken attacker, bara här hemma i Strömsund.

Jag blir orolig. Är rädd att det ska fortsätta när skolan börjar. Kan det inte bara sluta någongång. Åh. Hjärnspöken.

Jag har ägnat de senaste tre åren med att isolera mig. Jag vill inte att folk ska se. Se allt som är fel. Och, nu när
jag tänker tillbaka på det, så gör det så ont. Det är tre år jag aldrig kommer att få tillbaka. Så mycket som jag
har missat, och aldrig kommer att få igen. Är det värt det, Moa? Jag har en tjugokilos övervikt, som måste bort.

Annars kommer det att fortsätta i samma mönster. Och, jag vill inte titta tillbaka på mitt liv, och känna att jag
kunde ha gjort mer. Att jag kunde vara mer. Och, det är bara jag som kan göra det. Men, det är så himla, himla
svårt. Jag vet inte ens i vilken ände jag ska börja. Det känns så övermäktigt, och alldeles för långt borta.

Känns som att jag bär runt på en stor rock hela tiden, och under den, finns den riktiga moa. Måste bli av med den.

Den här dagen har inte direkt varit den bästa. Jag vågade mig ut på stan idag. Fullt utav människor vart man än
vände sig, vilket är bland det läskigaste jag vet. Det har ju så himla mycket med min osäkerhet att göra. Jag vill
ju inte att dem ska se. Se allt det som är fel. Så, jag sätter mig på närmaste parkbänk, och granskar dem, alla
människor. Varför ska det vara så jävla svårt för? Varför är jag rädd för er? Ju mer jag sitter och kollar på folket
som passerar, desto mer ont gör det. Att jag inte ens är i närheten. Det har aldrig varit så långt borta, som nu.

Den här osäkerheten håller mig tillbaka på så många sätt. Jag måste alltid ha en halsduk, så jag kan gömma
halva ansiktet. Och, jag kan absolut inte skratta. Även då måste jag hålla för med händerna. Folk får inte se.
Jag tittar aldrig efter kläder längre. Det är ingen mening. Speglarna kommer visa, från varje vinkel, hur långt
jag låtit detta gå. Jag hatar hur det blivit. Jag hatar hur jag blivit. Jag vill inte se ut såhär mer. Det här är inte jag.

Det har aldrig varit så långt borta, som nu.

Den här helgen har varit så himlahimla ohälsosam. På fredagen så unnade jag mig en Ben & Jerry glass.
I lördags så unnade jag mig två chipspåsar och dipp. Igår så åt jag upp resterna. Hela tiden, så tänkte jag;
' men, jag har ju varit så duktig hela veckan, med träning, skola osv '. Vi börjar om, jag ska förklara.

I måndags så började jag hårdträna. Som jag nämnt flera tusen gånger nu, så har jag köpt en träningsdvd.
Och, i måndags så började jag träna regelbundet, alltså. Jag tränade upp emot tre timmar per dag. Och,
jag kändes mig så jävla stolt över mig själv. Att jag visst kunde. Det kändes bra, och det var roligt, helt enkelt!

Sådär fortsatte jag varje dag. Tre timmars träning per dag. Jag började äta frukost, skippade läsken, åt
varierade middagar, nyttigt. Jag kände en stor förändring i kroppen. Jag kände mig mycket lättare.
Så, blev det fredag. Helg. Och, i mitt huvud så betyder det fortfarande att man måste ha någonting att äta.
Helger betyder glass, chips, läsk, dipper, godis och snabbmat för mig. Det har det alltidalltid gjort. När jag
tagit allt som jag skulle köpa, så mådde jag så himlahimla dåligt. Jag hade så dåligt samvete. Men, det var
ju som jag alltid gjort. Ibland måste man få unna sig, sade jag. Fast att den meningen gjorde ont.

Direkt när jag kom hem, så åt jag upp min glass. Fort, fort, fort, så att den skulle försvinna. Det handlar
inte om att njuta utav någonting gott, längre. När jag var klar, så fick jag ångest. Det kändes som att
all träning jag gjort i veckan, var förgäves nu. Jag drack läsk, sedan somnade jag. När jag vaknade så var
jag fortfarande ledsen. Vad gör jag då? Jo, jag traskar iväg till affären, köper mina jävla chips och dipp med
läsk och går hem igen. Direkt när jag sätter foten innanför dörren, så börjar jag äta av chipsen. På några
minuter så är det ungefär hälften kvar av påsen. Åter igen; Det handlar inte om att njuta längre. Bara få bort
det. Så att det försvinner. Jag väntar några timmar, och de börjar bli kväll. Dags för dippen att komma fram.

Jag äter upp ungefär hälften, på en halvtimme. Sedan tror jag att jag ska spy. Jag ber mitt hjärta att slänga
chipspåsen och dippen. Han skyndar sig och gör det, innan jag hann ändra mig. Hela den kvällen gick till att
hålla sig för magen, eftersom det gjorde så himla ont. Jag somnade. Jag vaknar på söndagen, fortfarande
ledsen. Jag går till skafferiet för att hitta lunch. Då hittar jag den andra chipspåsen, som jag inte hunnit öppna
än. Emil sover fortfarande, och jag börjar äta. Magen säger ifrån, hela kroppen säger nej. Men jag äter ändå.

Tillslut så finns det ingenting kvar i påsen, eller något onyttigt i hela lägenheten för den delen heller. Känner
mig lite bättre till mods. Nu var det slut, och borta. Min mage gör uppror. Hela kroppen är ur balans.
Söndagen går mot sitt slut, och jag somnar. Så. Och, nu är det måndag. Jag vaknade, och det kändes
lite bättre. Ny vecka, nya möjligheter. Jag bestämde mig för att äta en flingtallrik, sedan träna lite.

Men, jag kände direkt, att kroppen kändes som.. Tung. Jag fick nästan ont direkt, och efter ungefär tio minuter
så stänger jag av dvdn. Det gjorde ont överallt. Min kropp är i obalans, helt enkelt. Och, jag är så himlahimla
arg på mig själv. Och, nu sitter jag här. Arg, trött, sliten med magsmärtor. Var det värt det, Moa? VAR DET?!

Sådana här kommentarer gör mig arg. Och, jag tar faktiskt åt mig. Tills jag gick in på denna kvinnas blogg, och upptäcker att hon skriver samma kommentar, till alla som hon ser. Bara för att få högre statistik och fler kommentarer. Det här är så patetiskt att jag bara vill spy. Väx upp, för i helvete. En arg Moa.

Jag tänker absolut inte länka till hennes blogg. Tänker inte ge henne det nöjet, den statistiken.