The point of no return.

Igår stod det ganska klart att jag måste skaffa hjälp. Jag lyckades bryta min distans-bubbla och stack iväg på min fotolektion. Hjärnan förstörde för mig. Den lurar mig. Den talar om för min kropp att jag ska vända om, att jag inte klarar av det. Den gör min kropp dålig. Jag får ont i magen, den där kniven som gröper ur innehållet. Min puls höjs, jag börjar kallsvettas. Hela kroppen gör ont. Jag sätter mig på bussen, och ser nyfikna ögon på mig. Jag försöker att smita förbi längst bak i bussen. Jag kommer fram till skolan, måste ta några andetag innan jag går in. Försöker förbereda mig så bra som det går. Kommer fram till lektionen. Jag står utanför dörren till klassrummet, och där tar det stopp. Jag kan inte förmå mig själv att gå in. Där inne väntar min största fobi. Min största rädsla. Det värsta jag vet. Ett litet, tyst klassrum fullt med människor.

Jag blir tvungen att sätta mig utanför på bänken. Jag försöker att sysseslsätta min hjärna med annat. Kolla på telefonen. Kolla bilderna i min kamera. Jag kollar på klockan säkerligen femtio gånger under den där kvarten. Men tankarna försvinner som aldrig. Jag vet att jag är tvungen att gå in dit. Tillslut kommer läraren ut och vi ska ha genomgång. Genomgångar är det absolut svåraste för mig. Eftersom det betyder att det är alldeles tyst, det enda som kommer höras är läraren. Det är för lite ljud för mig. Det är nämligen så att jag stortrivs i en stökig miljö. Där folk pratar högt, skriker, vadsomhelst. Bara det låter. För då slipper jag tänka på mig själv, och då slappnar jag av. Och på genomgångar är det dötyst. Jag klarar inte av det. 

Så jag blir tvungen att gå ifrån klassrummet då det blir för tyst. Vågar inte riktigt gå in igen. Läraren kommer ut och försöker peppa mig, och få in mig i klassrummet igen. Till min lättnad så skulle vi då börja kolla på en film. Då blir jag alldeles avslappnad och jag blir till vilken person som helst. Ångesten och paniken blir som bortblåst. För film betyder att det är mycket ljud och alla är fokuserad på just filmen. Då lyckades jag sitta kvar i klassrummet i nästan en halvtimme, utan några som helst tankar på att gå ut därifrån. Somsagt, är det mycket ljud så slipper jag koncentrera och tänka på mig själv.

Jag vet att jag egentligen borde tänka att jag var bra som klarade av det. Men jag klarar inte av att ha det såhär varje dag. Att behöva kämpa såhär mycket varje dag. Det tar på mina krafter och livet borde faktiskt inte behöva vara såhär svårt. Varför är det så svårt? Varför ska det behöva vara såhär för mig? Jag vet att det har mycket med min rädsla att göra bort mig. Att jag gör fel. Att jag ska vara fel. Sedan vill jag inte att de ska se mig, inte titta på mig. Se allt som är fel. Mitt obefintliga självförtroende gör det nästintill omöjligt att ens vara kring människor med andra ord. Det är inte lätt.

Postat av: Författardrömmar

2012-01-19 @ 16:51:59 URL: http://forfattardrommar.se

Starkt av dig att klara dig igenom dagen. Jag hoppas du kan få hjälp att ta dig ur det här och att du får bra!

Postat av: jessica (tävling i min blogg)

2012-01-19 @ 18:39:31 URL: http://lchftrollet.blogg.se/

Men herregud, så där kan du ju inte ha det!! Du måste söka hjälp, det lär inte gå över av sej själv?? Visa dom vad du skrivit om du inte vill börja med att prata... Ngn måste få lov att hjälpa... Lycka till!!

Postat av: Avarquare

2012-01-19 @ 18:58:16 URL: http://avarquare.blogg.se/

sv, ska du säga ;**

Åh jag känner igen det där så mkt ! Hade skitjobbigt i skolan för att jag hade social fobi och inte vågade massa. Fast jag satt kvar i klassrummet för att jag hade många vänner i klassen, så det räddade mig. Kunde inte åka buss utan sällskap, inte tåg, kunde inte gå på affären.
Men jag kan muntra upp dig med att det lugnar sig. I skolan är allt så jävla jobbigt, men efter skolan inser man att det var onödigt att vara så rädd hela tiden. Jag ångrar att jag lät mitt liv styras av min rädsla.
Skolan är en så kort tid av ens liv, och jag träffar inte ens folket jag gick i samma klass som. Jag kunde ha betett mig hur jag ville runt dem, men istället var jag rädd.
Livet ser inte alltid ut sådär love, det vänder helt plötsligt. för mig vände det med tiden, när jag fyllde 20 insåg jag att jag var helt annorlunda mot hur jag var förut. Mest för att jag kände mig så mycket gladare och socialare, även om jag fortfarande var blyg. social fobi blev till vanlig blygsel och jag har inte mkt problem kvar av min fobi.
Självförtroendet är så jävla sämst under skoltiden för de flesta, du kommer säkert inse när du blir äldre att du är finast och sötast och allt som du är. <3 Ofta har andra redan sett hur fin du är och du är den enda som inte sett det än. (kolla på hur många fina snälla läsare du har) Hoppas du kan jobba med ditt självförtroende och tänka att alla är unika, alla har sina styrkor och svagheter, och det är helt okej att du är du<333 (hihi försökte hitta en låt som jag kände mig hård med, då kunde jag gå in i klassrummet, liksom spela en roll på ngt sätt :3 det kan ju vara en början?)<3

Postat av: Rockalicious - Rock'n'Roll Lifestyle

2012-01-19 @ 19:39:46 URL: http://sprillansny.blogg.se/

Kära Moa, jag hoppas verkligen att det blir bättre för dig. Och om du tänker tillbaka så kan du se att du klarat så mycket och det är bara mänskligt att falla tillbaka lite igen.

Jag har det jävligt mycket upp och ned nu för tiden, jag förstår på mitt sätt hur jävla jobbigt det är. Men va stark <3

Postat av: catarina

2012-01-19 @ 21:26:39 URL: http://dailydoseofimagery.blogg.se/

det ovan som du beskriver, är det någon form av social fobi eller? låter oerhört jobbigt hursomhelst, och alla kan väl tycka att ett tyst klassrum tex är en ganska jobbig situation just för att det är tyst och minsta lilla ljud man ger ifrån sig kan orsaka blickar.. men i den graden du beskriver det låter det ju fruktansvärt jobbigt :( VAD är det du tänker när detta händer om jag får fråga? vad är det för tankar som dyker upp, som gör att du måste/vill fly där ifrån?

sv. aw, tack!!

Postat av: Lucypath.com

2012-01-20 @ 00:20:31 URL: http://lucypath.com

Känner igen dina känslor så väl! Jag går på terapi en gång i veckan och det hjälper mig så mycket! Jag rekommenderar dig detta om du inte redan får hjälp! Kram!

Postat av: Lucypath.com

2012-01-21 @ 16:04:29 URL: http://lucypath.com

Svar: Tack fina du! Så glad jag blir :) <3 Hoppas du mår bättre idag. Jag fick en panikångestattack innan idag. Min nästa läxa är att åka buss, jag har bussfobi :( :(

Postat av: Ida

2012-01-22 @ 21:17:26 URL: http://idawe.blogg.se/

Himla snygg hårfärg du har!

Postat av: Tallulah.

2012-02-05 @ 14:20:04

det här är ju helt sjukt, på riktigt! du går omkring och intalar dig själv innan att kommer bli jobbigt och tänker på allt som kan hända, kommer att hända osv. Det FUNKAR INTE! ta dig i kragen, u kan ju försöka skaffa hjälp, men när? hur? vem? även om du tar hjälp håller det bara ett tag, det är du själv som måste ta tag i det för ingen annan kommer att göra det åt dig. Läs igenom sånt du skrivit här, ser du hur sjukt det låter? du måste göra något åt det här! Jag säger det här som en vän, och det plågar mig att läsa det här och läsa om hur du mår, det är inte kul, bara deprimerande. Ta dig ut ut din bubbla, spräck den för fan och känn bara hur sjukt bra du kommer att må efteråt, tånk så varje gång du ska ut, hur känslan efteråt kommer att kännas, hur du besegrar något. Vinner för dig själv, endast så kommer du att nå mål, genom att sätta upp dina mål. För det du gör nu funkar ju uppenbarligen inte. Det är säkert skitjobbigt, men det måste göras. Och ska du klaga på det jag skriver nu, stretar du bara mot dig själv, för du vill väl ha uppriktiga svar och inte något fjäskande?! DU är den enda i det här. Så gör någpt åt det istället för att tycka synd om dig själv. Jag hoppas du fixar det här, jag håller för dig och du klarar det bara du vill, kolla bara? du är grym så fixa det! FIXA! sluta klaga och gör något åt det!! kram.




Namn:
Kom ihåg mig?
E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback