Fick denna fråga utav Tove idag, och ska försöka svara så bra jag kan. Ja, vad är det egentligen som gjort att jag älskar Heath så mycket? Jag antar att det har att göra med att jag 'hittade' honom när jag gick igenom en väldigt svår tid för flera år sedan. När ingenting annat fick mig att le, så var det alltid han som fick mig att göra det. Han och hans filmer har fått mig att glömma bort allt annat runtomkring mig och helt enkelt fått mig att må bra. Det är ovärderligt. Och Tove skrev vad som finns mer än hans skådespeleri? Och det är ju egentligen det enda jag har med Heath. Hans roller, hans tolkningar. Men det är väl just det som gör honom så inspirerande. En genialisk skådespelare och människa.

Han har helt enkelt spelat sig intill mitt hjärta och satt sig djupt därinne. Och som jag sa, på något vis så har han hjälpt mig på otroliga sätt. Sedan så verkade han vara en så oerhört fin, ödmjuk, vacker och god människa. Han är helt enkelt min största inspiration i livet. Någon jag älskar och saknar. För jag vet att vi hade fått se så mycket mer fantastiskt med honom. Det kanske inte räcker som svar. Men hur ska ni någonsin förstå? Hur ska ni någonsin kunna förstå när jag var som olyckligast så tog Heath med mig till en helt annan värld. När jag inte hade någon att prata med, då kikade jag på en film med Heath och kände mig genast bättre. När ingen ville lyssna, så kikade jag på en intervju med Heath och kände mig genast bättre. När ingen fanns där, så fanns Heath alltid där. Han har varit med mig i alla dessa år och hans bortgång var oerhört förödande för mig. Även fast att jag alltid kommer ha kvar filmerna med honom. Men det kommer aldrig någonsin någonting nytt med honom. Det är slut, över. Aldrig en ny film, aldrig en ny intervju. Jag tycker det är en oerhörd förlust, en sådan ung och fantastisk skådespelare som hade så mycket mer att ge. Såklart så finns han ju alltid med mig fortfarande, då hans filmer lever kvar. Men det är ändå oerhört tungt att veta att han inte längre är med oss. I love you, Heath.

Känslan när man vaknar och precis drömt om sin andra roman. Jag har nämnt det tidigare att jag inte skrivit på min första roman på flera månader nu, jag har som ingen inspiration. Men inatt drömde jag, i vad som kändes som flera timmar, om detta nya. Nya karaktärer, personligheter, händelser, platser. Jag vaknade med ett ryck och var tvungen att sätta mig här vid datorn och skriva ned det jag precis drömt. Och åh, vad jag är glad. Inspirationen är på topp, jag lyssnar på passande musik och sitter med en thé-kopp. Jag kommer att nå mina drömmar; att få publicera detta en vacker dag. Ciao!