Fick denna fråga utav Tove idag, och ska försöka svara så bra jag kan. Ja, vad är det egentligen som gjort att jag älskar Heath så mycket? Jag antar att det har att göra med att jag 'hittade' honom när jag gick igenom en väldigt svår tid för flera år sedan. När ingenting annat fick mig att le, så var det alltid han som fick mig att göra det. Han och hans filmer har fått mig att glömma bort allt annat runtomkring mig och helt enkelt fått mig att må bra. Det är ovärderligt. Och Tove skrev vad som finns mer än hans skådespeleri? Och det är ju egentligen det enda jag har med Heath. Hans roller, hans tolkningar. Men det är väl just det som gör honom så inspirerande. En genialisk skådespelare och människa.

Han har helt enkelt spelat sig intill mitt hjärta och satt sig djupt därinne. Och som jag sa, på något vis så har han hjälpt mig på otroliga sätt. Sedan så verkade han vara en så oerhört fin, ödmjuk, vacker och god människa. Han är helt enkelt min största inspiration i livet. Någon jag älskar och saknar. För jag vet att vi hade fått se så mycket mer fantastiskt med honom. Det kanske inte räcker som svar. Men hur ska ni någonsin förstå? Hur ska ni någonsin kunna förstå när jag var som olyckligast så tog Heath med mig till en helt annan värld. När jag inte hade någon att prata med, då kikade jag på en film med Heath och kände mig genast bättre. När ingen ville lyssna, så kikade jag på en intervju med Heath och kände mig genast bättre. När ingen fanns där, så fanns Heath alltid där. Han har varit med mig i alla dessa år och hans bortgång var oerhört förödande för mig. Även fast att jag alltid kommer ha kvar filmerna med honom. Men det kommer aldrig någonsin någonting nytt med honom. Det är slut, över. Aldrig en ny film, aldrig en ny intervju. Jag tycker det är en oerhörd förlust, en sådan ung och fantastisk skådespelare som hade så mycket mer att ge. Såklart så finns han ju alltid med mig fortfarande, då hans filmer lever kvar. Men det är ändå oerhört tungt att veta att han inte längre är med oss. I love you, Heath.

Då har man precis spenderat tvåhundrafemtio kronor på Heath Ledger produkter, i form av filmer och posters. Jag kunde liksom inte ha spenderat pengarna på bättre sätt, waha! Då ska jag fortsätta skriva på min artikel om just Heath, som ska vara inne imorgon. För mycket Heath? Det kan aldrig någonsin bli för mycket. Gotta love it.
  

De här bilderna sammanfattar min söndag ganska så bra. I fredags fick jag hem Tio orsaker att hata dig och det blev inte förrän idag som jag kikade på den. Och åh, vad himla bra den är. Man kan ju inte annat än älska Heath Ledger lite mer än innan. Det var den första film jag någonsin såg med Heath, så den ligger mig oerhört nära hjärtat.

Älskade Heath. Saknar och älskar dig.

Okej. Har väl haft ungefär världens sämsta dag. Men så ser jag på det här klippet och kan inte sluta le. Älskade Heath.

Iochmed denna låt och detta fantastiska band så kickar jag igång med ett par cider, vänner och fint. Living the life!

Det är som såhär att jag är med i en intervju hos fina Emma idag! Klicka på bilden för att ta er dit.

Jag tror inte jag berättat för er vad jag använder för att hålla mitt hår rött. Så, tack vare Mimmi här uppe, så får ni veta det nu, haha! Jo, ni ser det på bilderna här nedanför. På den första bilden ser ni hårfärgen jag oftast använder; Wella Viva, vilket ni hittar på de flesta mataffärer faktiskt. Sedan den andra bilden är en annan hårfärg jag använder ibland. Och det är då Poppy Red toning, och den hittar ni här. Sedan har vi hårinpackningen Revlon nutri color creme 600, vilket kan vara bland det bästa jag någonsin köpt. Och hårinpackningen hittar ni här. Så, där har ni svaren! 

Och jag tycker det är så himla roligt att höra att ni gillar mitt hår och hårfärgen. Får ganska många såna här kommentarer, så jag kände att det var dags att göra ett helt inlägg om det. Men återigen, tack för alla ord, mina fina. 
   
Och det ska det väl bli ungefär såhär då:

Idag träffade jag Linn för första gången på över en månad och ni förstår inte hur uppskattat det var. Jag känner direkt att allt blir så himla mycket lättare med denna människa vid min sida. Att det finns en människa som faktiskt förstår precis vad som försigår i mitt huvud och som kan säga att hon vet hur det är. Nu har vi känt varandra i ett och ett halvt år, och hon har blivit en sådan stor del utav mitt liv. Älskade Linn. Bästa vän. Tack för allt du gör, tack för allt du är. Jag älskar dig så.

Lights will guide you home
And ignite your bones
And I will try to fix you
- Coldplay.

Jag har spenderat en hel del tid till att fundera över bloggandet nu. Och jag har väl mer eller mindre kommit fram till att jag ska göra en ny blogg. Ny blogg, nytt namn, ny design. Orsak? Jag känner att jag inte riktigt gillar namnet moathemoses. Jag kom på det för tre år sedan och jag känner att förändring är bra. Eller är det? Jag skulle ljuga om jag sa att jag var helt hundra säker på detta, för det är jag absolut inte. Jag har kommit långt med den här bloggen. Jag har lyckats hamna på första plats över rockkategorin på bloglovin. Jag har trehundratrettiosex människor som tycker att jag är värd att följas. Jag har lagt ut mycket pengar på den här bloggen. Även alla bilder, alla inlägg, alla minnen. Det är svårt det här.

Vad tror ni? Skulle ni följa mig till den andra bloggen? Borde jag ha kvar denna? Åh. Jag vet inte. Funderingar.

På bilden ser vi två av mina bästa vänner Carro och Frida. Detta är från i somras då jag fotade mest varje dag. Motivationen och inspirationen var på topp. Jag träffade vänner mest varje dag, som då stod modeller. Nu har det gått flera månader sedan jag ordnade en fotografering och fybubblan vad jag saknar det. Jag har så många idéer men jag saknar människor som kan göra idéerna till verklighet. Idag är en sådan dag då jag saknar fotandet, och mina vänner med för den delen. Jag måste börja våga mer igen. Våga fråga, våga träffa nya människor. Våga mera.

Igår var det inte bara en sorgens dag efter Heath Ledger. Igår var det även två månader kvar tills jag ska göra min femte tatuering! Den här tatueringen har jag velat göra i flera år, men har som inte vågat. Jag har helt enkelt varit rädd att det inte ska passa mig. Jag har fått höra att det är en mer maskulin tatuering. Tänk om jag skulle ångra mig? Jag har fått höra att motivet är väldigt originellt och många redan har det, så varför ska jag göra det?

Jag känner att jag vill ha denna tatuering lika mycket nu som nittonåring, som jag gjorde som fjortonåring. Sedan tycker jag absolut att en kvinna kan bära upp dessa tatueringar, varför skulle jag inte kunna? Sedan det här med originellt... Jag har ett hjärta och stjärnor på handlederna. Och det är jag absolut inte först med, och det gör mig ingenting. Det kommer endast bli en stjärna, på min vänstra armbåge. Så får vi se om jag gör den högra armbågen vid ett senare tillfälle. Men så ser det ut iallafall och fybubblan vad jag längtar. Det här kommer bli bra, det vet jag. Ciao för now!

Idag är det fyra år sedan. Fyra år sedan jag, och resten utav världen, chockades svårt utav dödsbeskedet. Det känns jobbigt eftersom tiden går och man fortsätter leva i en värld då du inte finns. 2008 blir allt längre och längre bort.
Heath, du är min allra största inspiration i livet. Och ingen kommer nog någonsin förstå vilken skillnad du gjort i mitt liv. Inspirationskälla, favoritskådespelare, nummer ett. Jag saknar dig. Du ligger så otroligt nära hjärtat på mig, det tillhörde ju dig. För fyra år sedan förlorade världen en genialisk skådespelare och man. Du erövrade mitt hjärta och jag älskar dig.

Mina två hyllningstatueringar är bland de bästa jag någonsin gjort. Jag tänker på dig idag. Alltid. Älskade Heath.

Så var det dags att tipsa om fem stycken nya fina bloggerskor. Jag har fastnat för dem allihopa och jag tycker att de är oerhört intressanta. Grymma helt enkelt! Så det var rätt självklart för mig att de skulle få synas här.
Klicka på bilderna för att komma till respektive bloggerska. Jag lovar, ni kommer inte att ångra er. Ciao!