Fyfan, vad jag love it!

Love du.

Jag har precis köpt en kamera för närmare tiotusen. Ohmy.

  

Inte så svårt att lista ut mitt tema.
Älskling.





 

Det är tre år sedan idag. Tre år sedan världens finaste och bästa människa togs ifrån oss. Du har varit en inspirationskälla för mig i många år nu. Min favorit. Jag önskar att du kunde varit bland oss, för jag vet att du hade gjort ännu större ting. Jag saknar dig. Du ligger så otroligt nära hjärtat på mig, det tillhörde ju dig, så. För tre år sedan förlorade världen en genialisk skådespelare och man. Du erövrade mitt hjärta.

Jag älskar dig. Och, jag hoppas du har det bra där du är. Och, vi saknar dig. Hela, hela tiden. Älskling.
Jag tänker på dig idag.
 

Jag kan ju även berätta att jag haft världens bästa dag idag. Särskilt då med skolan. Jag tror jag aldrig någonsin sagt så förut, men någongång ska väl vara den första, va. Jag och min Linn hade redovisning. Vi har fått en ny lärare i medieproduktion, så vi skulle först göra en presentation om oss själva, sedan även presentera sin vän och berätta om denne. Jag var som så sjukligt nervös..

Det blev våran tur. Allt rullade på ganska så fint. Förutom det faktum att hela jag skakade och var tokröd. Men, vi bortser från det och fokuserar på det positiva här. Jag berättade annorlunda saker. Såsom att jag ville bli precis som min pappa när jag var liten. Att jag har en hjärtetatuering tillägnad min mormor. Jag har sett femtio stora band, och inte varje artonåring kan säga det. Att detta var trejde gången gillt med gymnasium för mig. Att jag är rädd, och osäker. Jag delade med mig av sådana saker, istället för typiska saker. Jag gjorde det väl lite intressant, kan man väl säga, då.

Jag blev klar. Tog ett djupt andetag. Började presentera Linn. Det gick faktiskt mycket bättre. Och även där så sade jag inte de typiska sakerna. Jag delade med mig av hur stark hon var. Att jag trodde på henne, och att hon skulle komma långt i livet med sin talang. Fina saker, helt enkelt. Hon gjorde samma sak med mig. Fy, vad söta saker hon sa. Tack, tack och lite mer tack, vännen.

Iallafall. Så blev vi klar. Och, den här nya läraren är svår att imponera på. Han är så himla ärlig och svår. Och om han tycker något är dåligt, då säger han det rakt ut. Rakt på sak. Jag var så, så nervös. Och, han börjar överösa oss med det mest positiva saker man kan föreställa sig. Att jag var så himla duktig på att tala och skriva. Att jag var intressant. Att han gärna kunde ha lyssnat i fem minuter till utan att ha tröttnat. Annorlunda, och väldigt, väldigt bra. Linn fick samma respons. Det roliga här är att han tyckte att jag och linn var de allra bästa, med hästlängder. Jag.. Bäst? I skola? I just det här?

Jag tappade som andan. Jag var så glad. Efter tre år utav att höra hur värdelöst det går för mig, så var det här verkligen någonting jag behövde. Jag behövde få höra att jag gör något bra, för omväxlings skull. Han sade att ifall vi fortsatte såhär, så kunde vi räkna med riktigt bra betyg. Åh. När jag kom ut ur klassrummet, så ramlade jag nästan ihop, eftersom det skakade så i benen. Jag var som så slut. Och stolt. Att jag, för det första, vågade stå i klassrummet, prata. Och, sedan föratt det gick så himlahimla bra. Det här behövde jag verkligen. Ingen kan ta det här ifrån mig. Åh.

  

      
Idag så är det trettio år sedan Mötley Crüe bildades. Så länge jag kan minnas, så har Mötley
Crüe varit ett av mina absoluta favoritband. Jag har haft turen att uppleva dem live, två gånger, vilket
är något utav det bästa jag någonsin varit med om. Helt otroliga är dem, och de har gett mig så mycket
lycka. Så mycket fint. Så, tack grabbar. Jag älskar er, och er musik. You got the looks that kill. Love.

Jag visste att den här dagen skulle komma. Jag visste att det skulle vara över, tillslut. Jag visste dock inte
att det skulle göra så himlahimla ont. Vi har haft så fina stunder tillsammans. Du har föryllt mitt liv, på så
himla många vis. Jag kan inte ens tacka dig nog. För skratten. För tårarna. För dramat. För allt fint.








Nu påbörjar jag mitt sista Gossip Girl avsnitt.

(hehehe, skrämde jag er?)

Klockan är strax efter fyra på morgonen, och jag har lyckats sitta klistrad framför Gossip Girl i sexton timmar nu. För några dagar sedan blev jag klar med första säsongen. Igår blev jag klar med andra. Och, nu är jag inne på hälften av den tredje. Det tragiska här, är att det håller på att ta slut. Det gör lite ont i hjärtat, faktiskt. Då detta har varit min enda sysselsättning hur länge som helst nu. Känns lite, sorgligt. Direkt när jag fastnade för serien, när den visades på tv, så har jag önskat att jag kunde få ha en sådan värld. Jag vet att den är galen, but I love it. And let's face it, de har klämt in de charmigaste och vackraste personerna i en och samma tvserie.

Håh, en liten kärleksförklaring såhär på morgonen. Gotta love it. Nu ska jag njuta av min sista helgdag med träning, vara med mitt fina hjärta och bara vara. Och Gossip Girl. Såklart. Ciao!

   

 
Fick en anonym kommentar för några dagar. Någon som tyckte att jag hade läskigt stora ögon. Och
stora påsar under dem. Mörka ringar. You name it, i had it. Jag blir lite sårad, då jag haft stora komplex
över mina ögon. Jag har alltid tyckt så illa om storleken. Att de ska vara så himla ovala. Jag har hört att
jag varit lik karaktären Gollum, tillochmed. Men, nu på senare dagar, så har jag börjat tyckt mer och
mer om mina ögon. Just, för att de är lite annorlunda. Och de är ganska så söta, ju. Faktiskt!

Det är väl ungefär såhär min dag sett ut, iallafall. Jag och min vän Linn har pratat de senaste veckorna om att vi måste träffas, då det var så länge sedan sist. Idag fick vi äntligen tummen ur, sista dagen på lovet. Det var behövligt, vill jag lova. Vi spelade tvspel, och jag har nu fått upp ögonen för ett otroligt roligt spel, nämligen Little big planet. Helt galet vad roligt det var. Så himla fint att få se Linn igen.

Så. Nu är jag hemma. Jag har lyckats sova, ätit fin middag med hjärtat och städa. Försöker förbereda mig inför skolan. Är lite skeptisk till vårt nya schema. Mina distansdagar har tagits bort, så jag känner mig så himla osäker. Men vetnivad, jag klarar det. Med en av världens finaste vänner i klassen, och den bästa mentorn respektive skolsköterskan, så fixar jag det. Det gäller att vara positiv nu, Moa. Ciao!