Rädslan.
Vi har börjat med ett projektarbete idag, och det skulle såklart vara en gruppövning. Och, man måste vara i klassrummet. Hur fan ska jag fixa det här? Jag klarar inte av de trånga utrymmena, som är fullproppade med okända ansikten. Jag har visserligen gått i klassen i ett år nu, men pågrund av den här fobin, så har jag hamnat utanför. Så ja, meningen okända ansikten går att använda. Det är konsekvenserna för att klara av det här.
Jag känner som ingen riktig mening med att lära känna människorna mer. Det känns som att de redan har en ganska så klar åsikt om mig. Jag har blivit den konstiga tjejen, som spenderar dagarna på en bänk.
"Varför sitter hon inte i klassrummet? Gud, vad konstigt." Människor och trånga utrymmen utgör ett hot, som jag är säker på, kommer att krossa mig. Rädslan är precis lika verklig och skrämmande som vilken rädsla som helst. Hur fan ska jag göra när jag tagit studenten? När jag ska börja söka jobb, eller universitetet? Jag kan inte gömma mig mer då.
Hur ska jag någonsin klara av att ha ett riktigt, och vanligt liv?
Varför ska det vara så in-i-helvete svårt för? Jag vill också kunna. Jag vill vara som alla andra. Varför är jag så konstig? Sådant snurrar runt i mina tankar dagligen. Jag vill att någon ska förstå.
Postat av:
2011-09-01 @ 08:02:48
URL: http://sannamikaelan.blogg.se/
Riktigt fint hår har du! älskar färgen!
Postat av: jessi
2011-09-01 @ 09:39:04
URL: http://jessisplace.nu
Det låter verkligen skitjobbigt! men på nåt sätt så tror jag ändå att du behöver utsätta dig för rädslan en liten bit i taget för att du tillslut ska komma över den. Säkert lättare sagt än gjort men bara man tar det i sin egen takt o inte går för fort fram.
Postat av: linnnn
2011-09-01 @ 11:51:24
URL: http://lillalinnpinn.blogg.se/
eftersom jag sitter inne i klassrummet sa brukar folk fraga mig varfor du sitter ute. (inte manga som fragat, men dom vid varat bord och nagra fler). Da har jag sagt som det var, angest. Da har dom ju liksom bara sagt "jaha, da forstar jag". Sa tro mig, det ar egentligen ingen big deal. Dom forstar battre an vad du tror, och dom tycker inte att du ar "den konstiga tjejen, sa " :)
tro mig. men jag forstar din tanke..
och en annan sak.. det ar ALDRIG forsent att andra pa nagot. Det ar aldrig forsent att helt plotsligt ta tag i det, och lara kanna dom. Jag forstar hur du tanker, och jag kande lika dant. Men jag bestamde mig for att sluta tanka pa vad andra tycker. GO FOR IT! Om du kanner att du vill gora en forandring, sa fokusera pa att andra pa det detta ar. Du klarar det! Det vet jag.
Postat av: Jessika
2011-08-31 @ 14:39:12
URL: http://f-freak.blogspot.com
Känner igen mig sååå i hur du skriver.
Under gymnasiet lärde jag aldrig riktigt känna klassen, satt sällan med på lektionerna osv osv... men min psykolog som jag gick hos då gav mig övningar för att stegvis kunna ta mig in i klassrummet och sitta där....först närmast dörren, sen längst in, längst ner i det där trånga klassrummet fullt av människor. Till slut kände jag mig faktiskt okej med det. Inte helt trygg, men det kändes okej, som att jag ändå hade koll på läget och kunde skydda mig om någonting skulle hända... Hoppas det ska bli bättre för dig! Kram!