Sådana här kommentarer gör mig arg. Och, jag tar faktiskt åt mig. Tills jag gick in på denna kvinnas blogg, och upptäcker att hon skriver samma kommentar, till alla som hon ser. Bara för att få högre statistik och fler kommentarer. Det här är så patetiskt att jag bara vill spy. Väx upp, för i helvete. En arg Moa.

Jag tänker absolut inte länka till hennes blogg. Tänker inte ge henne det nöjet, den statistiken.

Och såhär kan en Moathemoses se ut en fredag. Nejmen, det är såhär att jag har en kär liten vän med mig till skolan idag, och hon behövde mig till ett projekt. Att se så ful ut som möjligt. Och sådär blev då resultatet, kehe! Jag har hundögon och ser ut som en liten avatar! Cool. Nejmen. Allt är bra idag, va!

Och hon använde alltså ett Fisheye objektiv, och det är därför jag ser så skev och olik mig ut, hehu! Ciao!
Och jatack, jag vet att jag har universums största ögon.

Jag har fått någon jäkla dille på klänningar! Kvinnligt, vackert och snyggt. Ingenting som jag skulle
ha på mig med andra ord. Kläderna jag använder, är stora och pösiga, liksom. Killkläder, nästan. Jag vill
inte ta på mig någonting som sitter åt och visar upp skavanker. Jag är så sjukt sugen på att klicka hem
de här klänningarna här nedanför, att ha som mål att en dag kunna få på mig dem. Någon dag, Moa.

 

 

Idag fyller min människa arton år. Lina, jag önskar dig en superbra födelsedag, och du vet att jag älskar
dig till tusen. Ikväll blir det presenter, krogrunda och bara fint med födelsedagsbarnet och mina andra älskade.

Jag hittade två bilder som påminde mig om förra sommaren. Jag var blond och naiv. I juni, förra året, satt jag i ett klassrum för sista gången med mina estetiska vänner, eftersom jag hade bestämt för att lämna dem. Jag insåg att estetprogrammet inte var min melodi. Så, jag sökte till andra gymnasium, som kunde vara något rätt för mig. Jag letade och letade, och jag drogs allt mer åt John Bauer. Friskola, med inriktning media.

Det lät superbra i mina öron. Så, jag sökte. Och fick inget svar. Förrän samma dag som skolan började. Jag hade ju redan förträngt och glömt det. Jag trodde att med mina dåliga betyg, fanns det ingenting som gjorde att jag förtjänade att vara där. Så ringer det en morgon. 25 augusti, om man ska vara noga. Rösten säger att jag kommit in, och att jag ska börja redan nästa dag. Jag tappar orden, och lägger på, mitt i all förvirring. Jag blir såklart superglad, att jag faktiskt lyckades komma in där. Nu skulle jag allt visa dem, tänkte jag.

Det är ungefär här min John bauer-kamp börjar. Dagen efter samtalet så åker jag, min mamma och min mormor till östersund och mot skolan. De var, och är, mitt stora stöd. Igenom hela bilresan så mår jag dåligt. Spykänslorna. Den där kniven i magen. Då allt bara blev svart för ett par sekunder. Det var nytt, och det var
läskigt. Men, naiv som man var, så sa man till sig själv att man bara var orolig. Ja, det var jag ju. Orolig inför att börja tio mil ifrån hemma. Tio mil ifrån det trygga och det enda bra jag visste om. Orolig inför att träffa och se nya människor. Ja, jag var riktigt orolig, men jag slog iväg tankarna. Och hela den första dagen gick bra.

Men, det här oroliga och dumma. Det försvann aldrig. Snarare tvärtom, det blev värre för varje gång som jag vaknade. Och ännu värre ifall jag ens tänkte på skola. Det var som att den där kniven gröpte ur i mig lite mera om jag ens tänkte på att gå dit. Och, när jag väl bestämde mig för att inte gå, då slutade det. Och så fortsatte det. De gångerna jag tvingade mig själv till skolan, då grät jag på vägen dit. Hur kunde man tycka om ett ställe så mycket, samtidigt som man hatade det för allt man var värd. För, jag ville ju lyckas. Jag ville ju visa alla att jag kunde. Men, det gick som inte. Det bara fortsatte, och tillslut så klarade jag inte av det. Och den 27oktober så hoppade jag av John Bauer, för att ta ett sabbatsår - ta hand om mig själv. För att försöka bli frisk.

Det är bland det bästa jag gjort, men även något utav det värsta. Det bästa var att jag fick en diagnos. Att jag fick hjälp av olika männiksor. Fast, det allraallra bästa är att jag slapp ansvar. Det var folk som tog hand om mig. Jag behövde som inte tänka. Jag vet att det låter hur dumt som helst, för det är klart man måste ta ansvar. Det visste jag ju. Men, jag klarade inte av det. Och, då fick folk göra det åt mig, istället. Jag fick tid till att bara vara. Och, det gjorde jag i nio månader. Nio månader av läka, inget ansvar, lugnt och tryggt.

Nu kommer vi till det värsta. De nio månaderna tog slut, och jag hade lovat att komma tillbaka nästa höst istället. I början av de nio månaderna så kändes det lugnt. Det var ju för tusan hur länge som helst tills nästa höst. Men, månaderna flög förbi. Plötsligt så var det augusti, och jag fick panik. Panik och rädsla över hur det skulle gå. Nu var jag diagnoserad med panikångest, och socialfobi. Det värsta med sabbatsåret är att jag blev så ovan med skola. Jag tog inte tag i det, jag vände ryggen åt skolan. Sabbatsåret var ingen lösning för mig. Eller, en snabb lösning. En lösning för att komma bort ett tag. Men, när det väl var dags för den stora dagen, för tre månader sedan, så hände samma sak. I bussen påväg in så fick jag panikattacker, jag grät, jag ringde min terapeut. Jag gjorde det värre. Precis som förra året.

Det enda ljuset, var att min pojkvän var med den här gången. Han skulle börja samma skola, och. Då kändes det bättre. Jag tvingade in mig i skolbyggnaden och blev tilldelad klass, osv. När vi väl sitter i klassrummet, så hinner jag sitta där i tio minuter, sedan måste jag därifrån. Ut, ut, ut. Jag klarade inte av tjugo nya ansikten, som stirrade på mig, ett trångt klassrum. Nytt och läskigt. Jag tvingade mig själv in igen. Den här gången  lyckades jag sitta där i tjugo minuter, sedan ut igen. Och, så fortsatte det. Varje gång, jämt. Nu har jag lyckats gå kvar i
skolan i tre månader. Och, jag har absolut inga planer på att sluta. Jag är beredd på att det kommer att vara
svårt, men jag tänker absolut inte sluta. Det är inget alternativ. Inte igen.

Det är fortfarande svårt, och jag kan fortfarande hamna i min säkra bubbla, som är så oerhört svår att bryta sig ur, nästan omöjlig. För, jag vill stanna i det där trygga, säkra, bra. Jag har liksom sprungit iväg när det blivit svårt och jobbigt. Jag klarade inte av det, och allt det psykiska, det kändes fysiskt. Jag stressade upp min mage så mycket, att det kändes som en kniv. Det är jag som stressar upp mig så mycket att det blir svårt att andas. Det är jag som oroar mig så mycket inför saker, att det inträffar. Om jag intalar mig själv att det kommer gå dåligt - Såklart så kommer det gå dåligt då. Min hjärna och kropp är ju inställd på det. Så, jag har egentligen bara mig själv att skylla. Men, nu är det nog med undanflykter. Det kommer bli svårt. Det är svårt. Men, jag tänker inte ge upp för det. Nu möter vi dem här jävla demonerna, Moa.

Jag har gjort upp vissa lösningar som gör det lättare att gå i skolan nu. Jag behöver tillexempel inte sitta i klassrum längre. Jag får sitta utanför på en bänk och arbeta istället. Jag pluggar distans på måndagar och fredagar. Nu kanske ni tycker att det visst är undanflykter, och. Visst, det kanske det är. MEN, jag gör det jag ska göra. Jag har inga rester. Jag arbetar. Jag försöker att vara social med människor. Jag försöker, nu. Och, det är allt som räknas. Just nu, så klarar jag av skolan, på mitt egna sätt. Och, det går bra.

  
Det var just de här två bilderna som fick mig att tänka tillbaka. Allt var så himla bra då.

Jag älskar dig. Jag älskar dig. Jag älskar dig. Jag älskar dig. Jag älskar dig, min prins.

Träffade även två finfina vänner för en fika idag. Det var dagens bästa. Ps; I love you, guys.