Idag åkte mitt finafina hjärta på klassresa till Göteborg. I fem dagar. Hur tusiken tror ni att jag ska klara mig? Det är han som håller ihop mig i alla delar, bitar, ni förstår. Vi har varit med varandra nonstop i flera veckor nu,
och det känns verkligen i hjärtat nu när han är påväg 80 mil ifrån mig. Jag och Emils mamma släppte av honom på busstationen, men jag kunde inte släppa honom. Så, där satt jag som en barnunge och höll fast mig så hårt jag kunde, vilket var en lätt match för honom, eftersom han slingrade sig ur greppet.

Han sa hejdå, och att han älskade mig. Sedan så gick han mot sin klass. Jag satt där i bilen med tårfyllda ögon och bara nej. Nej, det här är fel. Du ska ju vara hos mig. Sedan så ser jag hur han vänder sig om och börjar gå mot mig igen. Mitt hjärta gör ett dubbelslag och jag börjar tok le.

Han öppnar dörren och böjer sig över och kysser mig, och säger att han älskar mig. Igen. Sedan springer han iväg till sin klass igen. Mitt finafina hjärta.  <3

  
    

Aspvägen. Min pojkväns hus, hans hem. Det som nu känns som mitt hem. Borta.
Jag sitter här, för sista gången. Omringad av tomma rum och en läskig tystnad.
Det är aldrig tyst här annars. Om några timmar lämnar dem in nyckeln.

Aspvägen är the hangout place. Det har varit det de senaste två årena.
Där jag har med mig mina vänner, emils vänner.
Och alla, verkligen alla, har älskat det. Mysiga, fina, bästa aspvägen.

Det har hänt så himla mycket här. Min första kyss med emil var här.
En av mina första fyllor var här. Jag fick vänner i det här huset.
Det har varit alltifrån miljontals filmkvällar, fester, sleepovers och bara mys.
Det har varit så mycket skratt i detta hus. Så många lyckliga stunder.
Jag har växt upp i  det här huset, mognat och bara mått bra.

Det är en sorgens dag idag.
Förstår inte hur en plats kan betyda hela värden för en människa.

Nu drar jag. Jag lyssnar på underbara Dio och tar in allt detta.
Detta finafinafinaa aspis.

   

Jag vill tillägna detta inlägg till en av världens mest talangfullaste sångare.
Ronnie James Dio var mest känd som frontfigur i hårdrocksbandet DIO,
även sångare i Black Sabbath, Rainbow, Elf osv.

Igår, den 16 maj, så dog Ronnie, 67 år gammal, efter en tids kamp mot cancer.

En hel hårdrocksvärld är satt i sorg, och jag är en av dem.
Jag citerar nu en text från filmen Tenacious D, där Ronnie medverkade;

Dio can you hear me?
I am lost and so alone...
I'm askin' for your guidance,
Won't you come down from your throne?

Mina tankar går åt Ronnies familj.

Rest in peace Ronnie. Föralltid älskad, aldrig glömd.
<3
   

Idag, kära läsare, så har ni en glad moathemoses!
Ni undrar varför, och jag svarar;

Igår fixade jag Metaltown-biljett!

Helt underbart sjukt kul! Det var många frågor om det ens skulle bli något,
men.. Nu är det verkligen for real. Jag och min fru ska ha världens bästa sommar.
Jag & Frida ska se världens bästa Rammstein. Jag & Frida ska vara tillsammans
i Göteborg. Det är faktiskt stort. Nog mest stort för henne, haha! Men jag är glad!
Även att mitt hjärta, hans bror & vän hänger med. Kommer bli superkul verkligen!