September - December 2010.
Ja. September, då. Jag hade gått cirka en vecka av skolan. Det gick inte sådär bra som jag önskade,
men jag kämpade på. Jag hamnade i samma klass, med en av världens bästa människor, nämligen
Linn! Det blev en hel del onyttigheter och vännerkvällar också. En hel del festande med. Min bäste
vän Carro fyllde arton, och vi firade med krogen senare. Fyllde även i min stjärn-tatuering. Chill!
Oktober var ganska så lugn, faktiskt. Jag tatuerade mig! Gjorde ett hjärta, som är tillägnad min
mormor, som är min favoritmänniska. Min syster var och hälsade på, så vi hade sleepover.
Min fru frida fyllde arton, så det blev väl en hel del festande och så. Annars rätt lugn!
Även här blev det en hel del filmkvällar, festande och mys. Min snutt Lina fyllde arton, så det firade vi
med krogbesök. Jag och hjärtat firade två år och sju månader, så vi firade genom att se den nyaste
Harry Potter filmen, som gick just då. Jag blonderade håret. En väldigt härlig, men stressig månad.
Ja, så kom vi till December. Iallafall, detta kan ha varit en av de stressigaste månaderna någonsin. Jag
handlade julklappar för full rulle. Det var en hel del festande även denna månad. Fyllt med vänner och
fint. Blev även lycklig då Jay Smith kammade hem idol. Fast, det har jag vetat mest hela tiden, hehu!
Så, julafton. Fick en hel del fina klappar, som ni kan se på bilden. Blev även ägare för en Heath Ledger Box.
Även en Guns N' Roses bok. Så, nu är jag nöjd tjej, och kan leva på det hur länge som helst. Fint, va!
Maj - Augusti 2010.
Maj. Jag mådde som bättre, då dagarna blev ljusare och sommarens aktiviteter stod framför mig.
Jag och min frida köpte biljetter till Metaltown, vilket var det bästa köpet jag någonsin gjort.
Det var en filmkvällar med mina närmaste. Ronnie James Dio avled. Och en hel hårdrocksvärld sörjde.
Så kom vi till Juni. Som kan ha varit en av de bästa månaderna. Någonsin. Mitt fina hjärta och
mina vänner slutade skolan, så jag stod och var så stolt, och önskade att jag också kunde.
Sedan så blev det dags för den sjuttonde juni.. Höjdpunkten! Jag, min frida, hjärtat, emils bror med
vän, begav oss till Göteborg, till vårt efterlängtade Metaltown. Om jag sätter igång och pratar om
det, så kommer jag aldrig sluta. Så, jag sammanfattar med att jag aldrig mått så bra, som då.
I Göteborg så träffade jag även min vän Vicy, för första gången! Vi har varit i vänner i cirka sex år
och det var verkligen ren lycka att äntligen få träffa henne. Åh, min finafina vän. Så fint, var det!
Juli var nog den stressigaste månaden jag någonsin varit med om. Jag sommarjobbade första veckan.
Den tioende juli så blev det dags för mig och min Carro att åka ner till Sundsvall, och senare ner till Gävle
för Getaway Rock Festival. Våran gud Slash skulle nämligen vara där. Så, det blev en hel del tältande,
snabbmat, stress, kärlek och tillslut Slash, då. Helt galet vad bra och värt det var, åh.
Medans jag och Carro stod där och kollade på vår hjälte, så kikade jag på klockan. Den slog precis över
till 00.00, alltså den elfte juli. Med andra ord, min födelsedag. Så, där stod man med sin bästa vän,
ens idol framför sig, och veta att man nu var arton år. Det var faktiskt, helt magiskt.
Även att man hann med festande. Dunder. Mustasch, Solande. Ännu mer festande. Så fin var min Juli.
Ja. Så var det Augusti. Även den, väldigt stressig och fartfylld! Jag tog mig mod till att färga mitt
röda hår, till svart istället. Vilket kan ha varit det dummaste jag någonsin gjort, men. Även att
håret blev ganska långt en dag, ja! Jag och min Carro peppade inför Sonisphere Festival.
Vi såg Iron Maiden, Mötley Crüe, Alice Cooper och Slayer. Och, det var magiskt. Särskilt då Iron
Maiden. När de körde igång med Blood Brothers och tillägnade den till Ronnie James Dio.. Åh.
Kärlek, bara. Enda negativa med den festivalen var ju helt klart vädret. På den sista bilden så
ser ni hur marken såg ut. Och, det regnade från klockan två på eftermiddagen till sju på kvällen..
Men, det var så himlahimla värt. Hela min sommar var värd. Tre festivaler, vänner, glädje, hjärtat.
Imorgon kommer September - December. Ciao!
Januari - April 2010.
Januari. Jag var just hemkommen från min släkt i Örebro. Jag hade haft sabbatsår i cirka
två månader. Dagarna var långsamma och jag tänkte alldeles för mycket på massa dumt.
Jag hade precis börjat med denna blogg, moathemoses. På bilden ser ni min första design jag hade.
Jag fotade mycket, och spenderade mina lediga dagar utomhus, med en kamera och mp3spelare.
Min februarimånad kan mest sammanfattas med ett ord. Rammstein. Den tjugonde februari så befann
sig jag och hjärtat i globen, för att se våra giganter, för första gången. Och, det var helt enkelt magiskt!
En annan grej som hände i Februari, var att Aerosmith blev klara för Sweden Rock. Mitt hjärta förstördes.
Eftersom jag inte kunde närvara där, så. Så, jag missade mitt favoritband. Fy. Men, det hör till, iallafall.
Jag påbörjade min fjärde månad med sabbatsåret. Dagarna kändes som år. Jag träffade därför
en hel del fint folk. Så, filmkvällar, vänner, mys och fint blev det en hel del i Mars. Åh, sakna!
Även att jag kollade på min älskade estetklass när de hade gjort en musikal. Kan väl tillägga att
det var bland det roligaste jag någonsin sett. Ibland så ångrar jag att jag inte fortsatte med dem.
Blev en hel del fina kvällar med mina hjärtan. Slash blev klar för Getaway Rock Festival, vilket gjorde att
jag och min Carro flög upp i taket. Biljett beställdes direkt. Även att jag och Emil firade två år tillsammans.
Återkommer med Maj-September, imorgon. Ciao!
Det finns inga ord.
Den här helgen har varit så himlahimla ohälsosam. På fredagen så unnade jag mig en Ben & Jerry glass.
I lördags så unnade jag mig två chipspåsar och dipp. Igår så åt jag upp resterna. Hela tiden, så tänkte jag;
' men, jag har ju varit så duktig hela veckan, med träning, skola osv '. Vi börjar om, jag ska förklara.
I måndags så började jag hårdträna. Som jag nämnt flera tusen gånger nu, så har jag köpt en träningsdvd.
Och, i måndags så började jag träna regelbundet, alltså. Jag tränade upp emot tre timmar per dag. Och,
jag kändes mig så jävla stolt över mig själv. Att jag visst kunde. Det kändes bra, och det var roligt, helt enkelt!
Sådär fortsatte jag varje dag. Tre timmars träning per dag. Jag började äta frukost, skippade läsken, åt
varierade middagar, nyttigt. Jag kände en stor förändring i kroppen. Jag kände mig mycket lättare.
Så, blev det fredag. Helg. Och, i mitt huvud så betyder det fortfarande att man måste ha någonting att äta.
Helger betyder glass, chips, läsk, dipper, godis och snabbmat för mig. Det har det alltidalltid gjort. När jag
tagit allt som jag skulle köpa, så mådde jag så himlahimla dåligt. Jag hade så dåligt samvete. Men, det var
ju som jag alltid gjort. Ibland måste man få unna sig, sade jag. Fast att den meningen gjorde ont.
Direkt när jag kom hem, så åt jag upp min glass. Fort, fort, fort, så att den skulle försvinna. Det handlar
inte om att njuta utav någonting gott, längre. När jag var klar, så fick jag ångest. Det kändes som att
all träning jag gjort i veckan, var förgäves nu. Jag drack läsk, sedan somnade jag. När jag vaknade så var
jag fortfarande ledsen. Vad gör jag då? Jo, jag traskar iväg till affären, köper mina jävla chips och dipp med
läsk och går hem igen. Direkt när jag sätter foten innanför dörren, så börjar jag äta av chipsen. På några
minuter så är det ungefär hälften kvar av påsen. Åter igen; Det handlar inte om att njuta längre. Bara få bort
det. Så att det försvinner. Jag väntar några timmar, och de börjar bli kväll. Dags för dippen att komma fram.
Jag äter upp ungefär hälften, på en halvtimme. Sedan tror jag att jag ska spy. Jag ber mitt hjärta att slänga
chipspåsen och dippen. Han skyndar sig och gör det, innan jag hann ändra mig. Hela den kvällen gick till att
hålla sig för magen, eftersom det gjorde så himla ont. Jag somnade. Jag vaknar på söndagen, fortfarande
ledsen. Jag går till skafferiet för att hitta lunch. Då hittar jag den andra chipspåsen, som jag inte hunnit öppna
än. Emil sover fortfarande, och jag börjar äta. Magen säger ifrån, hela kroppen säger nej. Men jag äter ändå.
Tillslut så finns det ingenting kvar i påsen, eller något onyttigt i hela lägenheten för den delen heller. Känner
mig lite bättre till mods. Nu var det slut, och borta. Min mage gör uppror. Hela kroppen är ur balans.
Söndagen går mot sitt slut, och jag somnar. Så. Och, nu är det måndag. Jag vaknade, och det kändes
lite bättre. Ny vecka, nya möjligheter. Jag bestämde mig för att äta en flingtallrik, sedan träna lite.
Men, jag kände direkt, att kroppen kändes som.. Tung. Jag fick nästan ont direkt, och efter ungefär tio minuter
så stänger jag av dvdn. Det gjorde ont överallt. Min kropp är i obalans, helt enkelt. Och, jag är så himlahimla
arg på mig själv. Och, nu sitter jag här. Arg, trött, sliten med magsmärtor. Var det värt det, Moa? VAR DET?!
I lördags så unnade jag mig två chipspåsar och dipp. Igår så åt jag upp resterna. Hela tiden, så tänkte jag;
' men, jag har ju varit så duktig hela veckan, med träning, skola osv '. Vi börjar om, jag ska förklara.
I måndags så började jag hårdträna. Som jag nämnt flera tusen gånger nu, så har jag köpt en träningsdvd.
Och, i måndags så började jag träna regelbundet, alltså. Jag tränade upp emot tre timmar per dag. Och,
jag kändes mig så jävla stolt över mig själv. Att jag visst kunde. Det kändes bra, och det var roligt, helt enkelt!
Sådär fortsatte jag varje dag. Tre timmars träning per dag. Jag började äta frukost, skippade läsken, åt
varierade middagar, nyttigt. Jag kände en stor förändring i kroppen. Jag kände mig mycket lättare.
Så, blev det fredag. Helg. Och, i mitt huvud så betyder det fortfarande att man måste ha någonting att äta.
Helger betyder glass, chips, läsk, dipper, godis och snabbmat för mig. Det har det alltidalltid gjort. När jag
tagit allt som jag skulle köpa, så mådde jag så himlahimla dåligt. Jag hade så dåligt samvete. Men, det var
ju som jag alltid gjort. Ibland måste man få unna sig, sade jag. Fast att den meningen gjorde ont.
Direkt när jag kom hem, så åt jag upp min glass. Fort, fort, fort, så att den skulle försvinna. Det handlar
inte om att njuta utav någonting gott, längre. När jag var klar, så fick jag ångest. Det kändes som att
all träning jag gjort i veckan, var förgäves nu. Jag drack läsk, sedan somnade jag. När jag vaknade så var
jag fortfarande ledsen. Vad gör jag då? Jo, jag traskar iväg till affären, köper mina jävla chips och dipp med
läsk och går hem igen. Direkt när jag sätter foten innanför dörren, så börjar jag äta av chipsen. På några
minuter så är det ungefär hälften kvar av påsen. Åter igen; Det handlar inte om att njuta längre. Bara få bort
det. Så att det försvinner. Jag väntar några timmar, och de börjar bli kväll. Dags för dippen att komma fram.
Jag äter upp ungefär hälften, på en halvtimme. Sedan tror jag att jag ska spy. Jag ber mitt hjärta att slänga
chipspåsen och dippen. Han skyndar sig och gör det, innan jag hann ändra mig. Hela den kvällen gick till att
hålla sig för magen, eftersom det gjorde så himla ont. Jag somnade. Jag vaknar på söndagen, fortfarande
ledsen. Jag går till skafferiet för att hitta lunch. Då hittar jag den andra chipspåsen, som jag inte hunnit öppna
än. Emil sover fortfarande, och jag börjar äta. Magen säger ifrån, hela kroppen säger nej. Men jag äter ändå.
Tillslut så finns det ingenting kvar i påsen, eller något onyttigt i hela lägenheten för den delen heller. Känner
mig lite bättre till mods. Nu var det slut, och borta. Min mage gör uppror. Hela kroppen är ur balans.
Söndagen går mot sitt slut, och jag somnar. Så. Och, nu är det måndag. Jag vaknade, och det kändes
lite bättre. Ny vecka, nya möjligheter. Jag bestämde mig för att äta en flingtallrik, sedan träna lite.
Men, jag kände direkt, att kroppen kändes som.. Tung. Jag fick nästan ont direkt, och efter ungefär tio minuter
så stänger jag av dvdn. Det gjorde ont överallt. Min kropp är i obalans, helt enkelt. Och, jag är så himlahimla
arg på mig själv. Och, nu sitter jag här. Arg, trött, sliten med magsmärtor. Var det värt det, Moa? VAR DET?!
Mr Furlong.
Som jag nämnde för någon vecka sedan, så var ju min vän Marcus på Scifi-mässan. Och, planen var ju att jag också skulle ha varit där. Men. Edward Furlong var iallafall på plats. Marcus frågade ifall han fick ringa samtal och prata med fans. Tyvärr gick inte det. Men, Marcus fick ta en bild på Edward. Sedan, så hälsade han till mig. Varmt i hjärtat! Och, där har vi den bilden, alltså. Glad_tjej. Nästa gång, Furlong. Vänta bara!
1 Kommentarer