Dessa bilder får sammanfatta gårdagen. Och jag måste bara säga det att fybubblan vad fina Emmy och
Madde är, åh. Kolla på bilden här nedanför bara! Ni är så himlahimla fina, och tack för att ni är så jävla bra!

Somsagt, här kommer några bilder på vad gårdagen bjöd på. Den lugna biten iallafall.

Igår var en mycket bra dag. Den spenderades med en underbar vän och en finfin pojkvän ute i det blå. Fytusan vad jag badade alltså! Jag som annars är en sådan badkruka.. Iallafall så hade Lina med sig en vattentät kamera, och tro mig.. Det blev mycket bus där under vattnet! Idag blir det favorit i repris. Det vill säga mer bada, vänner, ben&jerry och bara njuta av sista sommarlovs veckan. Ciao!

Nu sticker jag iväg och badar med denna lilla donna. Blir andra doppet för mig denna sommar. Är en sådan
sjuklig liten badkruka! Men idag blir det ändring på det. Idag blir det världens bästa vän, hjärtat, bad och sol.
 

Det här var faktiskt väldigt coolt! För, jag är inte aktiv alls, egentligen! Bra där Moa, bra!

Sådär! Då var Sonisphere 2010 avklarad. Och, den var så himlahimla rätt på så många sätt. Men ändå något av det värsta jag någonsin varit med om. Det bästabästa var ju helt klart Mötley Crüe och Iron Maiden. Fyfan vilken total lycka det var för mig alltså! Sedan så var ju faktiskt Alice Cooper och Slayer kanon med!

Nu kommer vi till det negativa. Vi hade verkligen inte vädret med oss på våran sida. Det regnade konstant från klockan två på förmiddagen, tills sju på kvällen. Nu snackar vi inte lite småregn. Utan, det var verkligen som att hela himlen hade öppnat sig och  pissade ur sig sin ilska. Även att området låg på en slags åker, så.. Jord plus vatten..

Det var lera överallt. Jag hade lera ända upp till knäna. När folk gick förbi en så  stänkte det lera i ansiktet, tröjan, håret, överallt. Jag frös, var arg, och gråtfärdig.  Sedan så började Mötley Crüe spela. Och, då lättade regnet. I mitten av konserten så märkte man knappt av regnet längre. Jag stod i folkmassan, skrek för allt jag var
värd och mådde så himlahimla bra. Känslan av att få se sitt favoritband, är obeskrivlig. När Mötley var slut, så skyndade vi iväg mot Iron Maiden som strax skulle börja spela. De inleder med The Wickerman, och fyfan vad jag börjar skrika. Detta var min allra första Iron Maiden konsert, och därför väldigt speciell för mig. När jag hör tonerna till Blood Brothers så brister det för mig. Några tårar visar sig och jag förbereder mig för en underbar upplevelse. Då tillägnar Bruce Dickinson Blood Brothers till våran  avlidna Ronnie James Dio, som även han skulle ha varit på denna festival.  Jag som är ett stort fan av Ronnie börjar tokskrika. Det var så himlahimla fint.  47 tusen personer som hyllar en stor man. Tårarna strömmar och jag skriker med i låten för full hals. Detta var höjdpunkten i hela festivalen för mig. Denna låt, just då.

I näst sista låten så drar vi ifrån festivalen, eftersom det inte kändes så trevligt att stå i en kö påväg ut, med 47 tusen blöta och hysteriska människor för att trängas. När vi väl kommer fram till lägenheten vi bor i, så är jag lycklig. Över allt jag sett, över de personer jag träffat, de personer jag var dit med, över allting. Utom vädret..

Sonisphere får 9,5 utav 10 möjliga. De där 0,5 är endastendast för vädret. Annars var detta perfekt. Underbart. Fantastiskt. Och jag är så himlahimlahimla glad. Jag har ont precis överallt. Jag har lera i håret, under naglarna. Kläderna, skorna är fortfarande dyblöt. Jag har dragit på mig en förkylning. Men det var så värt det!

Någon som ser något annorlunda?

Man ska inte vara så seriös, hela tiden.